Stereotyper finns och generalisering är både okej, och kul.

Den här bilden visar grundarna till Feministiska Lärarstudenter. En utmärkt förening/grupp om ni frågar mig. Men...(Ergo.nu 2015.03.30)

...Det finns säkert vissa som inte tycker att det är något annorlunda med den här bilden. Som skulle säga att det är väl en bild precis som alla andra, en ser inget som sticker ut. Ge er! Det är klart ni gör. Jag kan ärligt säga att jag tittar på den här bilden och tänker “men det är väl klart som fan att de startar ett nätverk om genus”. Det är så uppenbart det nästan går att misstänka en parodi. Checklistan över vad som bör vara med när man pratar genus på Feministiska lärarstudenters först möte är så överfylld med kryss att man knappt ser va det står länge: prideflagga osminket loose-fit-linneutstickande crazy färger troliga citatet “vi vill utplåna stereotyper och prata om individen” 

Utplåna stereotyper var det ja... 

På samma sätt tittar jag på bilderna nedan. Peppiga tjejer med blondnyanserat gardinhår, luftiga chiffongblusar under zara-kavajen som skapar kvinnliga nätverk i för att prata med varandra om hur man får bort glastaket för kvinnor i näringslivet. Typcitat på nätverksfrukosten lyder “tjejer måste börja hjälpa varandra”, “tjejer måste våga ta plats”, “tjejer ska vi inte starta en aw-grupp på Facebook? Nätverk är ju så himla viktigt, låt oss mingla med varandra!” “Sverige är så himla tråkigt, alla ser likadana ut, typisk svensk beteende.."
Handels Kvinnliga Nätverk (HKN) (The Scholar 2015.04.20)Projektgruppen för Women’s Career Day

Självinsikt någon? Inte det nej..

När jag har skrivit mina fredagskrönikor har upprörda kommenterar anklagat mina texter för att vara generaliserande. Det går inte att säga att “Tjejer kan inte ragga”, “Killar kan inte handla”, det skapar tydligen stereotyper och drar alla över en kant. Låt oss gå tillbaka och titta på bilderna ovan: SAMHÄLLET SER UT SÅ HÄR. Det finns stereotyper, överallt. Alla tillhör någon grupp av något slag. Det kan vara killgruppen som är lite “sköna” med trasiga converse och Ralph Lauren-skjorta, de som istället ser ner på RL och jobbar svarta stuprörsjeans kombinerat med svårt mönstrat tröja från Beyond Retro. Könsgruppen som definierar sig som icke-cis-kvinna-HBTQSLAZKPT-könslös och visar detta genom att färga håret i den sjukt neutrala färgen neonrosa och pratar om kön exakt hela tiden, de som inte fattar vad fan nyss nämnda grupp håller på med och ska anamma pappakroppen till 100% i sommar, och det finns de som helt skiter i grupper och spelar world of warcraft istället tillsammans med andra helt gruppobereonde via nätet. 

Vad vill jag säga med det här? 
1. Det går visst att generalisera. Ofta krävs det generalisering för att komma åt problem i samhället, eller göra en poäng. Framför allt bli det så väldigt mycket roligare! Dock är det viktigt att man inte lägger en värdering i sin generalisering. Ingen är mer eller mindre värd för att man väljer en gardinbena framför lilla my-tofs. Gruppen gör inte människan men människan gör gruppen, liksom. 

2. Gällande bilderna ovan: jag tycker så klart att båda initiativen bakom bilderna är jättebra. Det finns absolut inget negativt med att de skapats. Världen bli ett nanogram bättre varje gång ett sånt här initiativ tas. Men allvarligt, hur stor skillnad gör det egentligen att feministiska lärarstudenter sitter och diskuterar feministisk läraraktion med andra feministiska lärare? Hur många sprickor i glastaket framkallar det kvinnliga nätverket när tjejer som tävlar om exakt samma jobb nätverkar med varandra om att man måste våga nätverka mer? Det är ju lite preaching to the choir. Däremot, tänk om man mot förmodan, en enda gång lät de feministiska lärarstudenterna mingla loss med de kvinnliga affärsnätverket över en veganlunch och en flaska rosé? Hur många bra idéer skulle inte uppstå om Lilla My och Gardinen möttes och insåg att man egentligen tycker exakt samma sak, fast under olika paroller. Borde det inte finnas ett intresse för det?

3. OBS: den här texten har inget att göra med individerna i bilderna. Jag har bara använt dem för att generalisera och göra en poäng. Utan generalisering hade inte det gått. Då hade det här inlägget bara sagt, “det är bättre när alla pratar med alla”. Och det visste vi redan, vi som tillhör gruppen "alla".   

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag personligen är väldigt originell i min framtoning. Bilden nedan illustrerar detta och jag ser verkligen inget anmärkningsvärt med den. Casual outfits i heterogen grupp en vanlig tisdag liksom. Vad?! 

Riktiga entreprenörer

Förra veckan skrev jag en krönika om entreprenörer. Eller snarare hur entreprenörer framställs. 

Den kan man läsa HÄR. 

Jag kan dock inte riktigt släppa det här med entreprenörskap. Det är för jäkla kul. Hittade en lista där man kan testa om man är en riktig entreprenör på foretagande.se

Plockade ut några riktigt talande punkter: 

2. Lätt uttråkad - Du finner dig lätt uttråkad och andra ser på dig som ett problem. Men ingenting är fel med dig förutom att du är uttråkad med aktiviteter som inte är utmanande nog. Det är därför du hatade de flesta lektionerna i skolan. Bill Gates hoppade t ex av college för att senare bli en av världens rikaste män.

Jag älskar folk som har den här synen på livet. "Jag var för smart, det var därför det inte gick bra." "Han älskar mig för mycket, de är därför han inte ringer", "Jag visste ändå att jag inte skulle få jobbet, jag är alldeles för överkvlificerad". En är liksom för bra för att världen ska förstå. Men, så länge du inte är officiellt autistisk och kan rita hela Londons stad från minnet, fattar världen precis vad du menar.  Och även, majoritetn av de som hoppar av gymnasiet blir INTE multimiljadärer, jag är helt säker på att det finns statistik på det. 

3. Fått sparken från tidigare jobb - Du är för kreativ för ditt eget bästa när det gäller att arbeta för andra. Kanske har du fått sparken från tidigare anställningar. Att bara vara en kugge i hjulet är svårt då du vill skapa något andra kan inspireras av och bidra till.

Se ovan,"jag var för bra..." Det är klart att man kan vara överkvlificerad, men eftersom entreprenörer också är så himla driftiga, borde de inte ha sagt upp sig redan? Och hur är man "för kreativ för sitt eget bästa"? Kreativ bokföring (se punkt nedan)?

4. Stämplad som rebell - Du vet att storhet ligger utanför linjerna av likformighet och tycker inte att politik, lagar och förordningar gäller dig. Du har beskrivits som en rebell och regelbrytare som skulle trotsa gravitationen om du kunde.

Nej, det är inte "driftigt" att bryta mot lagen. Och om det är det borde vi anordna mycket fler studiebesök till Kumla, de grabbarna har ju onekligen lyckats! 

5. Står emot auktoriteter - Du har hela ditt liv stått emot auktoriteter som dina föräldrar, lärare och chefer. Du går inte hand i hand med överenskomna normer i grupper eller i samhället du arbetar och lever i.

ÄLSKAR när folk inte kan ta direktiv. Det blir så lätt att arbeta ihop då! 

6. Redo att förbättra allt - Du tittar alltid på hur du kan göra saker och ting bättre. Dessutom är du påstridig och delar fritt ut dina tankar och idéer till förbättring, även när du inte är tillfrågad.

ÄLSKAR även när folk kommenterar på saker jag gör gör dåligt eller är missnöjd med, speciellt när jag inte ber om deras råd, så himla kontruktivt! 

7. Dålig på att kallprata - Du har svårt att göra den typ av småprat som ger lugn till så många människor. Det känns som ett slöseri med tid och gör dig bara obekväm.

Nej, du är bara socialt introvert. Vilket typ alla är. Finns det någon som gillar att mingla?

11. Svårt att varva ner - Du kan inte sova på natten eftersom du inte kan stänga av dina tankar. 

Det här har ett namn: stressreaktion och utmattningssyndrom. 

12. Passar inte in i normen - Du har alltid känt dig lite utanför.

Om du "känner dig utanför" tycker man troligtvis inte att det är något bra. I sådana fall borde man inte reflekterat över det. Skönt att lösningen på det är att blir sparkad och arbeta själv. Toppenval!

 

Lyssna för argument

Av egen erfarenhet vet jag att det kan vara lite svårt att diskutera den här tiggerifrågan som är väldigt närvarande sedan en tid tillbaka. Många är rädda för sina egna fördomar, endel är stolta över sina fördomar (sant!), vissa tror att det är flyktingar från mellanöstern som tigger mest - "det kan ju inte vara romer eftersom de inte har sånna där kjolar på sig", andra vill ha bort det pga den organiserade maffiakulturen som ligger bakom.

Mycket felaktig fakta och väldigt många antagna sanningar. Om man snabbt, eller i alla fall på 56 minuter, vill skaffa sig riktiga argument gällande tiggeri och vad som bör göras år det kan man med fördel lyssna på Konflikt - "Romerna och kampen mot kylan". 

Ta en promenad och lyssna dig till en åsikt. 

 

What super successful students do before they start writing anything

...actually, you will totally believe what happens next!

Lucia Trade Award och en Flådigare Jullunch

Senaste tidens jobb resluterade i två helt otroliga dagar (och kvällar, och nätter) på The Pierre i New York. 

Julstämmningen är total!

Varför ska man spela Shoreline?

Det går inflation i att skriva om utropet “Spela Shoreline”. Första gången jag läste om det var i en krönika på Fredrik Strages hyllningsblogg till sin egen svåra musiksmak. Han skrev om den odödliga låten av Broder Daniel som fått kulturstämpel och sedan flera år tillbaka hyllas på alla klubbar i slutet av varje utekväll när hela publiken gemensant skriker “SPELA SHORLINE”. Senast förra fredagen skrev Ergos egen Victor Sandström en krönika om när han som DJ avslutade kvällen UTAN att spela Shorline, och tomrummet som tydligen följde. 
 
Jag vet inte om jag tar ett för långt kliv på the wild side nu. Kanske skaffar mig fiender för livet, men vilken låt är Shorline? Jag har ALDRIG hör den. Jag har ALDRIG avslutat en utekväll svettig och gråtandes för att Shorline inte spelats. Eller lycklig och euforisk för att mitt skrik, resulterade i en spräckt DJtrumhinna, gav mig en sista dans tillsammans med Broder Daniel. 
 
Inte när jag började gå ut på falskleg på Tegelbruket när jag var 17, inte när jag var 19 och hängde på Koolingsborg och Debaser, inte när jag var 21 och klackade mig in på Amassadeur och White Room, inte när jag gick på Svartklubb i Liljeholmen, inte på festival, inte på någon nation i Uppsala. Inte på hemmafest och inte en enda gång på radio, vad jag vet. VILKA är det som vill spela Shoreline och VAR vill de att den ska spelas? 

För att komma till någon form av klarhet kan vi väl tillsammans lyssna på Shoreline med Broder Daniel. 

Alla som vill att den ska spelas räcker civiliserat upp en hand. 

 

OBS OBS: Det var en helt okej låt. OBS OBS detta var ingen samhällskommentar. OBS OBS jag tycker det är okej att gilla Shoreline. OBS OBS Hata mig inte, musiksverige, snälla. 

TACK!

Poängen med mitt inlägg om cancer var att visa att det är okej att skita i cancer. Att jag inte vill lägga ner tid på en värdelös sjukdom, utan göra roliga och viktiga saker istället. Saker som jag dessutom själv kan styra över. Just därför blir det lite dubbelmoral när jag nämner cancer i ytterligare ett inlägg. Men jag känner att jag inte bara lämna alla fina kommentarer och fantastiska mail som har strömmat in från vänner, okända, andra med cancer och de som förlorat älskade till cancer utan en kommentar:

TACK SÅ JÄVLA MYCKET!

Ni gjorde något svårt till något enkelt och bra. Jag är så otroligt tacksam att ni tog er tiden att läsa, sprida vidare och svara på min text.

Hur självständig man än är känns det alltid fint att veta att det finns så många som bryr sig.

 

Hur det kan vara att ha cancer

För längesedan bestämde jag mig för att aldrig skriva en den här texten. Saker jag ogillar ska inte få ta upp min vardag om det inte är nödvändigt. Det är lite av mitt motto. Och att ägna mig åt att tänka, skriva och prata om att jag kanske dör i cancer en vacker dag, är verkligen något jag inte tycker om. Enda sedan jag fick diagnosen bröstcancer, genom ett telefonsamtal mottaget på en solig sandstrand i Nice när jag var 21, har jag därför valt att inte prata om det. Fram tills nu. 
 
Idag råkade jag nämligen ramla in på ett instagramkonto. Inget märkvärdigt konto egentligen. En 30-årig tjej som bor i New York, jobbar troligtvis med PR och är den sanna yrtypen av en modebloggare. Jag skulle inte säga att jag identifierar mig med en sådan person i vanliga fall, men hon hade snygga kläder så jag scrollade på. Förbi de vanliga frukostbilderna, outfitbilderna, brunchbilderna, tills jag stannade på en helt vanlig selfie, “off to the hospital for final scans” och nästa bild “celebrating I´m cancer free in this #tommyhilfiger coat” - för att sedan återgå till en avocadosmörgås med matchande väska. Och för första gången på fem år kände jag att jag kunde relatera till någon med cancer. Det handlade inte om henne som person och henns perfekta väskor, det var hennes absoluta ignorans och avdramatiserade inställning till en dödlig sjukdom som träffade mig, rakt i mitt kalla cancerhjärta. 
 
När jag fick reda på att jag skulle opereras, genomgå ett halvår av cellgifter och ytterligare en månad av strålning blev jag så jävla förbannad. Hela den hösten skulle försvinna och jag hade precis kommit in på ekonomprogrammet i Uppsala. Det var min plan, som inte skulle kunna genomföras. Jag som är van vid att få som jag vill, slita tills det går, jag försökte verkligen få det att funka trots medicinering. Saken med cellgifter visade sig tyvär att första veckan spyr man som en gris, andra veckan är man så infektionskänslig att man inte ens får åka tåg och tredje och sista veckan innan man får ny behandlig och återigen hamnar i kräkträsket, lägger sig illamåendet faktiskt men ger istället rum för känslan av att ätas upp innifrån. Jag brukar likna det det vid att dricka frätande syra. Givetvis har jag ju inte alls någon erfarenhet av det, men jag misstänker att det hamnar i samma kategori av obehag. Cellgifter gör precis det, fräter på allt. Det är bara att hoppas att det dåliga försvinner och det bra pallar stanna kvar. Att pendla till Uppsala varje dag var därför inget alternativ. Eftersom jag inte hade så mycket att göra under den här tiden googlade jag. Sinnessjukt mycket. Jag letade efter någon som var i samma sits. Hittade ingen. Givetvis var jag inne på oändligt många forum för cancersjuka, för cancerfriska och för snart cancerdöda. För vänner, familj, barn till någon med cancer, husdjur med cancer, cancer för unga och cancer för gamla. Förstår ni vilken deppig läsning det var eller? Jag blev äcklad, på riktigt. Det var sjalar, viktuppgång, bilder på droppåsar och nakna skallar. Och samtidigt som jag vet att jag hade allt det där, kunde jag inte relatera till något av det. Det var inte jag. Jag visste dock inte vad jag letade efter. Inte förns idag när jag hittade det där instagramkontot. Jag letade efter ignorans. Hade jag bara vetat då, att det fanns någon mer som inte brydde sig om det där problemet när celler äter upp varandra och långsamt tar kål på oss, utan som istället bara körde på, levde livet och visade att det gick så jävla bra, då hade jag känt en viss trygghet. 
 
Med det här menar jag inte att det är fel att engegera sig i sin sjukdom. För många är det säkert både bra och nyttigt att skriva om hur man mår, lägga upp bilder, gräva ner sig. Jag kan tänka mig att det ligger en viss storts stolthet och acceptans i det. Men det är inte jag. Jag tycker inte att cancer är intressant, jag är varken stolt eller accepterar det. Jag bryr mig helt enkelt väldigt lite om att jag har cancer. För jag har cancer. 2011 blev jag “friskförklarad”. Ett ord som för övigt betyder noll för mig eftersom man kan aldrig veta. Och mycket riktigt, hösten 2012 fick jag reda på att det kommit tillbaka. I lugnorna, bakom nyckelbenen och lite i levern. Det är kroniskt sa de. Så det sög ju. Det gick inte att operera och att brassa på med intravenösa cellgifter skulle inte heller slå ut det. Istället fick jag cytostatika i tablettform. Man kan säga att det funkar lite som diabetes, så länge man tar sprutan hålls det i schack. Jag ska inte säga att jag mådde prima av dem, men jag höll mig flytande. Den hösten annammade jag ignoransen och jobbade 90-timmarsveckor: c-uppsats, projektledare för en arbetsmarknadsmässa, styelseuppdrag. Istället för att gräva ner mig i det vidriga som jag inte kunde göra något åt valde jag det roliga som jag kunde kontrollera - och det gick förbannat bra. För mig är ignorans den överlägset bästa medicinen, jag gör det jag vill göra, och låter inte saker jag inte kan påverka hålla tillbaka mig. Det är sämst att få en cancerdiagnos, och man blir förbannad för att livet är så jävla orättvist, men det finns absolut ingenting att göra åt det. Det handlar om en annan slags acceptans, om att kroppen måste acceptera att det är hjärnan och hjärtat som bestämmer. En gång under den där hösten skulle jag ut på middag, och upptäckte att jag helt plötsligt hade 40 graders feber. Inte läge att vistas bland folk tyckte sjukhuset och ville att jag skulle ligga inne för observation under helgen. Helvete heller sa jag och blev så arg att febern försvann. Någonstans handlar det liksom om att bestämma sig, är jag sjuk i sinnet eller är jag sjuk i en liten del av min kropp. Livet går vidare och livet stannar definitivt inte upp för att man blir sjuk, tyvärr. 
 
Jag vill verkligen åter igen påpeka att det här inte är en rekommendation eller recept på hur man överlever cancer. Alla har sina sätt att hantera. Men det här är mitt sätt. Det är möjligt att de bara finns en enda person som läser det här och kan känna igen sig. Men om den personen känner sig mindre ensam, får känna samma lilla glädje som jag gjorde när jag äntligen hittade det där instagramkontot med två kommentarer om cancer. Om den personen som precis har fått diagnosen cancer och tror att livet är slut, känner att "fan jag kan göra det", då är jag överlycklig. För då kan jag till och med försvara att jag tagit tid från mitt riktiga liv och använt den till att skriva om cancer.

 

 

Jag hoppas alla har en fortsatt fin cancerfri söndag, oavsett om du har eller inte har cancer. 

Sunday Funday

Vaknar till en knallblå himmel, ligger i sängen och stirrar ut och in i grannens lägenhet. Försöker koncentrera biverkningarna av ett orimligt antal $5 dollars tequila sunrise till nån form av förhoppning om övergående hjärt- och hjärnklappning. Masar sig långsamt ur sängen. Varför får man ont i låren dagen efter? Jag inbillar mig att det är träningsverk som följd av ivrigt dansande. Vilket också innebär att man i princip har tränat. Great stuff! Tar sig ut på gatan, får ett högst obefogat "HEY BEAUTIFUL" av biltvättspersonalen. Är INTE kräsen. Tänker att den här dagen kanske går att fånga i alla fall. 

 
Åker till Williamsburg med L-Train. En troligtvis väldigt crazy cat lady sätter sig på min hand. Vågar inte säga något pga woodoodockan hon har hängande över axeln. Går av på Bedford Avenue, ställer mig i solen och väntar på dagens sällskap. Svagt svimfärdiga av hunger tar vi oss ner till vattnet, köper en lagom over priced panini och en kaffe. Sätter oss vid Williamsburg strand och tittar ut över Manhattan, Brooklyn Bridge och höstlöv. Eller jag ser inte löven för jag glömde glasögen hemma, men sällskapet säger att det är träd där och jag lägger ihop 1+1. 

 
Går i sakta mak djupare in i Brooklyn. Köper en frozen yoghurt och dränker den i inlagda äpplen och kokosflingor. Blir nästan religiös på kuppen. Drabbas helt plötslig av den vanliga ostoppbara köpeimpulsen jag ofta upplever när drinkarna sakta lämar kroppen och av någon orsak tar med sig hälften av mitt logiska tänkade i samma veva. Den här gången innebär det att vi besöker varje 99 cent store i Brooklyn. Chockeras av priserna och plockar på oss allt från galgar till doftljus till herrparfymen "inspired by Gorgie Armanni". Högst tveksam doft.

 
Kommer ut med fem påsar märkta "cheap and discount". Nöjda som få. Hungern växer i takt med att mörkret lägger sig över Nassau Avenues neonskyltar. En Wine and Spirits store indikerar att vi nog måste köpa en $9.99 vinflaska storlek XXL. Tar med oss nämda flaska till thaistället på hörnet, Bring Your Own Booze-konceptet är något vi måsta tala om vid ett senare tillfälle, jag är frälst. 
En middag och 1,5 liter vin senare är klockan bara elva. Trots söndag är det ingen tid att tala om. Lastar av påsarna under bardisken på lokala sunkhaket och beställer en bourbonslushy. Även det ett briljant koncept som förtjänar mer uppmärksamhet i världen. Träffar Paul Rudds dubbelgångare med vän. En solklar diskussion resulterar i att om det är någon gång det är lägligt för en dance off, är det nu. Vår tango blandat med foxtrot gör mig och min partner till vinnare. Blåmärkena på ryggen vittnar om vårt oslagbara engagemang. 
 
Klockan sex på morgonen vandrar jag upp för avenerna, tillbaka på Manhattan. Köper ett äpple och älskar livet lite mer. 

 

 

 

 

 

 

 

Investerare har rätt till sin vinst - därför bör vinstuttag i välfärden begränsas

Sorgens vecka har drabbat svensk dagspress. Socialdemokraternas beslut att följa Vänsterns idéer med begränsade vinster i välfärden fick DN att skriva "Sämsta tänkbara start" för nya regeringen. Enligt SvD är "Valfriheten snart i permafrost” och DI ansåg att det var en “Svart dag för ägandet i Sverige”. Ledarsidorna är fyllda med profetior där samtliga svenska entreprenörer kommer gå omkull och valfriheten är obefintlig så länge den inte platsar inom statens vänsterjusterade ramar. 

Jag tycker folk borde tagga ner lite. Det finns en stor problematik i att gå från ett system med vinstintresse, till ett med allmänintresse, och det kommer bli en utmaning att hantera situationen som uppstår när investerare drar sig ur offentlig verksamhet på grund av minskade utsikter till privat utdelning. Dock är det snarare den problematiken vi bör fokusera debatten på, för det är ett riktigt problem, än argumenentera för varför vi vill ge bort vår privata investering till okända affärsinvidier. 

Snabbt sammanfattat innebär förslaget, ja det är bara ett förslag än så länge, att riskkapitalister och investerare inom offentlig sektor enbart ska få plocka ut vinst på sin egen investering. De pengar som staten bidragit med går tillbaka till staten, dvs. tillbaka till skolan om allt går rätt till. Förslaget rör alltså inte ALLT företagande i Sverige. Begränsningen av vinstuttag gäller helt eller delvis statligt finansierade verksamheter. Sara som är egenföretagare och jobbar stenhårt med sitt it-konsultföretag drabbas alltså inte av att vinstuttag i välfärden begränsas. Så lugna sig alla superentreprenörer.

Bland annat har diskussionerna kommit att handla om riskkapitalister som investerar i skolverksamhet. En grundpelare i risktagande är att en eventuell utdelning väger tyngre än det investerade kapitalet, och så även risken du tar när du investerar. Det är därför väldigt rimligt att man som riskkapitalist, eller småskalig investerare får möjlighet till återbäring som står i proportion till ditt risktagande. Dock fungerar det ju inte riktigt så när man pratar om till exempel svensk skola. Vi har fortfarande en reglerad statlig (okej, kommunalt ägd) skola, där vi inte behöver betala för skolgång, något som de flesta i Sverige nog tycker är väldigt bra. Vi har även lagstadgad skolplikt, vilket gör att staten som enda köpare av skoltjänster också är en garanterad köpare - alltså, det finns bara en köpare på marknaden. Bara det gör att markanden är skev från början och man kan därför inte behandla den som en fri marknad, samma mekanismer gäller inte. 

Skattesystemet i Sverige innebär som alla vet, men väldigt många verkar glömma bort, att vi kan erbjuda gratis skola till alla invånare. Man kan tycka att det inte borde behöva förklaras, men det jag betalar i skatt går alltså till att finansiera statlig verksamhet. Det är också så man motiverar människor till att betala skatt. Man kan kalla det en personlig investering om man vill, helt utan risk men med bra utdelning. Jag satsar pengar varje månad och får på så sätt både en kort-och långsiktig utdelning i form av tjänster från staten. Tjänster jag inte annars haft råd att betala för (det kostar ca. 90 000 kr för ett år i grundskolan, och ca. 100 000/år för gymnasium. Källa: SCB.se). Som personlig investerare vill jag inte att min investering ska gå till en privatperson som får fria händer att disponera den, helt utan mitt medgivande, och som dessutom ges möjligheten att stoppa överskottet i egen ficka. Det är ett uttalande jag tror att de flesta riskkapitalister och investerare kan skriva under på. 

Vill man tjäna pengar på skolan, vill vara man en riktig superentreprenör eller riskkapitalist, då bör man agera som entreprenörer och riskkapitalister gör i alla andra branscher, ta riktiga risker. Om du är så emot att staten ska äga skolor, att staten ska lägga sig i din business, förbjuda dig att ta ut privat vinst på pengar du inte själv investerat; gör dig då inte beroende av dem. Ta inte emot deras pengar. Argumentera inte för att sveriges skattebetalare borde vara tacksamma att du säljer en tjänst till en ensam garanterad köpare. Argumentera istället för att vi bör privatisera skolväsendet i Sverige. Titta på drömlandet USA. Här finns det kommunal skola och det finns privat skola. Inget konstigt mellanting. De kommunala skolorna är kända för att vara av sämsta kvalitet, och de privata skolorna är världsberömda och kommer med en terminsavgift jag tvivlar på att ens hälften en DNs ledarskribenter skulle kunna punga ut med. 

Fast visst har kritikerna till förslaget om begränsat vinstintresse i välfärdssektorn en poäng; de som har investerat i en verksamhet ska ha rätt till vinstöverskottet. Sveriges skattebetalare är investerarna, och VI har rätt till våra pengar. 

Syndicate content