Hur det kan vara att ha cancer

För längesedan bestämde jag mig för att aldrig skriva den här texten. Saker jag ogillar ska inte få ta upp min vardag om det inte är nödvändigt. Det är lite av mitt motto. Och att ägna mig åt att tänka, skriva och prata om att jag kanske dör i cancer en vacker dag, är verkligen något jag inte tycker om. Enda sedan jag fick diagnosen bröstcancer, genom ett telefonsamtal mottaget på en solig sandstrand i Nice när jag var 21, har jag därför valt att inte prata om det. Fram tills nu. nbsp;
nbsp;
Idag råkade jag nämligen ramla in på ett instagramkonto. Inget märkvärdigt konto egentligen. En 30-årig tjej som bor i New York, jobbar troligtvis med PR och är den sanna yrtypen av en modebloggare. Jag skulle inte säga att jag identifierar mig med en sådan person i vanliga fall, men hon hade snygga kläder så jag scrollade på. Förbi de vanliga frukostbilderna, outfitbilderna, brunchbilderna, tills jag stannade på en helt vanlig selfie, “off to the hospital for final scans” och nästa bild “celebrating I´m cancer free in this tommyhilfiger coat” - för att sedan återgå till en avocadosmörgås med matchande väska. Och för första gången på fem år kände jag att jag kunde relatera till någon med cancer. Det handlade inte om henne som person och henns perfekta väskor, det var hennes absoluta ignorans och avdramatiserade inställning till en dödlig sjukdom som träffade mig, rakt i mitt kalla cancerhjärta. nbsp;
nbsp;
När jag fick reda på att jag skulle opereras, genomgå ett halvår av cellgifter och ytterligare en månad av strålning blev jag så jävla förbannad. Hela den hösten skulle försvinna och jag hade precis kommit in på ekonomprogrammet i Uppsala. Det var min plan, som inte skulle kunna genomföras. Jag som är van vid att få som jag vill, slita tills det går, jag försökte verkligen få det att funka trots medicinering. Saken med cellgifter visade sig tyvärr vara att första veckan spyr man som en gris, andra veckan är man så infektionskänslig att man inte ens får åka tåg och tredje och sista veckan innan man får ny behandlig och återigen hamnar i kräkträsket, lägger sig illamåendet faktiskt men ger istället rum för känslan av att ätas upp innifrån. Jag brukar likna det det vid att dricka frätande syra. Givetvis har jag ju inte alls någon erfarenhet av det, men jag misstänker att det hamnar i samma kategori av obehag. Cellgifter gör precis det, fräter på allt. Det är bara att hoppas att det dåliga försvinner och det bra pallar stanna kvar. Att pendla till Uppsala varje dag var därför inget alternativ. Eftersom jag inte hade så mycket att göra under den här tiden googlade jag. Sinnessjukt mycket. Jag letade efter någon som var i samma sits. Hittade ingen. Givetvis var jag inne på oändligt många forum för cancersjuka, för cancerfriska och för snart cancerdöda. För vänner, familj, barn till någon med cancer, husdjur med cancer, cancer för unga och cancer för gamla. Förstår ni vilken deppig läsning det var eller? Jag blev äcklad, på riktigt. Det var sjalar, viktuppgång, bilder på droppåsar och nakna skallar. Och samtidigt som jag vet att jag hade allt det där, kunde jag inte relatera till något av det. Det var inte jag. Jag visste dock inte vad jag letade efter. Inte förns idag när jag hittade det där instagramkontot. Jag letade efter ignorans. Hade jag bara vetat då, att det fanns någon mer som inte brydde sig om det där problemet när celler äter upp varandra och långsamt tar kål på oss, utan som istället bara körde på, levde livet och visade att det gick så jävla bra, då hade jag känt en viss trygghet. nbsp;
nbsp;
Med det här menar jag inte att det är fel att engegera sig i sin sjukdom. För många är det säkert både bra och nyttigt att skriva om hur man mår, lägga upp bilder, gräva ner sig. Jag kan tänka mig att det ligger en viss storts stolthet och acceptans i det. Men det är inte jag. Jag tycker inte att cancer är intressant, jag är varken stolt eller accepterar det. Jag bryr mig helt enkelt väldigt lite om att jag har cancer. För jag har cancer. 2011 blev jag “friskförklarad”. Ett ord som för övigt betyder noll för mig eftersom man kan aldrig veta. Och mycket riktigt, hösten 2012 fick jag reda på att det kommit tillbaka. I lugnorna, bakom nyckelbenen och lite i levern. Det är kroniskt sa de. Så det sög ju. Det gick inte att operera och att brassa på med intravenösa cellgifter skulle inte heller slå ut det. Istället fick jag cytostatika i tablettform. Man kan säga att det funkar lite som diabetes, så länge man tar sprutan hålls det i schack. Jag ska inte säga att jag mådde prima av dem, men jag höll mig flytande. Den hösten annammade jag ignoransen och jobbade 90-timmarsveckor: c-uppsats, projektledare för en arbetsmarknadsmässa, styelseuppdrag. Istället för att gräva ner mig i det vidriga som jag inte kunde göra något åt valde jag det roliga som jag kunde kontrollera - och det gick förbannat bra. För mig är ignorans den överlägset bästa medicinen, jag gör det jag vill göra, och låter inte saker jag inte kan påverka hålla tillbaka mig. Det är sämst att få en cancerdiagnos, och man blir förbannad för att livet är så jävla orättvist, men det finns absolut ingenting att göra åt det. Det handlar om en annan slags acceptans, om att kroppen måste acceptera att det är hjärnan och hjärtat som bestämmer. En gång under den där hösten skulle jag ut på middag, och upptäckte att jag helt plötsligt hade 40 graders feber. Inte läge att vistas bland folk tyckte sjukhuset och ville att jag skulle ligga inne för observation under helgen. Helvete heller sa jag och blev så arg att febern försvann. Någonstans handlar det liksom om att bestämma sig, är jag sjuk i sinnet eller är jag sjuk i en liten del av min kropp. Livet går vidare och livet stannar definitivt inte upp för att man blir sjuk, tyvärr. nbsp;
nbsp;
Jag vill verkligen åter igen påpeka att det här inte är en rekommendation eller recept på hur man överlever cancer. Alla har sina sätt att hantera. Men det här är mitt sätt. Det är möjligt att de bara finns en enda person som läser det här och kan känna igen sig. Men om den personen känner sig mindre ensam, får känna samma lilla glädje som jag gjorde när jag äntligen hittade det där instagramkontot med två kommentarer om cancer. Om den personen som precis har fått diagnosen cancer och tror att livet är slut, känner att fan jag kan göra det , då är jag överlycklig. För då kan jag till och med försvara att jag tagit tid från mitt riktiga liv och använt den till att skriva om cancer.

nbsp;

nbsp;

Jag hoppas alla har en fortsatt fin cancerfri söndag, oavsett om du har eller inte har cancer. nbsp;