Hur du enkelt rengör disktrasor och borstar

Här är ett knep jag brukar köra för inte behöva köpa nya disktrasor varje vecka. Det funkar på både disktrasor och borstar. Allt som behövs är: en kastrull, salt och kokande vatten.

 

I pissjournalistikens försvar

Jävla pissjournalistik! Skriver en arg Bengt-Åke efter att ha klickat på rubriken “Vi avslöjar: Kim Kardashians rumpdiameter” (klicka för att läsa mer)

Bilder: 

4 Blocketannonser från Uppsalas alla hörn

När man ständigt lever på svältgränsen finns det bara en plats att vända sig. Blocket. Du heliga moder av prutning och onödigt skit. Hör min bön och giv mig... en gigantisk väsande kackerlacka för en tjuga? TAGET!

 

Öppet brev till Uppsala kommun angående vandalism mot reklamskyltar

Kära tjänstemän på Uppsala kommun...

 

 

I Flogstaparken intet nytt (bilder från massakern)

12 januari, 2015. Slakten har påbörjats. Många har redan fallit, och fler kommer de bli.

Lerstigarna sträcker sig hundratals av kilometer. Riktning? Döden.

Vi som säger kanske åt Facebook-aktivism

Att ta del av ett engagerande Facebook-evenemang kan vara det mest betydelsefulla människor gör idag. Naturligt, i tider av digital soff-aktivism, reser sig en särgrupp. Vi som säger kanske.


Låt oss titta på ett par exempel:

 

Dessa tappra individer har valt bort grisen på julbordet. Onekligen ett modigt val. Vi lite mindre tappra människorna har fortfarande inte bestämt oss, men som tur överväger vi fortfarande valet. Kanske tofu, kanske skinka. Kanske båda.

 

 

Nog måste vi rädda de ovanliga ökenelefanterna minsann. Eller ja, kanske. Vi får se vad som händer först. Om de nu utrotas kan jag åtminstone säga att var jag vara nära att hjälpa till.

 

Nu måste vi ta ställning. Rädda värld... eller ja, det beror på. Jag har ju den där grejen i februari, och under sommaren måste jag jobba. Det får nog bli ett kanske på den.

 

Vissa kallar det den lates aktivism, men till dem säger vi: Kanske!

Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer (del 2)

Bättre sent än aldrig och perfekt till jul. Efter en intensiv plugga-period fick jag tillslut tid över för att skriva klart listan. Så här är den, de sista fem. Vilken film ska "vinna" – olidligt spännande!.. 

 

Nummer 5: 28 Days Later (2002)

Nå, visst kunde jag säga George A. Romeros Night of the Living Dead (1968) en film som kickstartade hela zombie-konceptet, eller hans Dawn of the Dead (1978) som spann vidare på idén genom att addera ytterligare hemska dimensioner. Jag kunde till och med säga den snäppet mer komiska filmen The Return of the Living Dead (1985).

Alla är filmer som på något sätt bidragit till den enorma zombiemytkulturen vars existens har helt tagit över dagens populärkultur.

Det tycks finnas en tidsandlig tanke om att vi idag närmar oss slutet. Vi lever trots allt i ett tjugofyratimmarssamhälle fylld med en negativ media som dagligen rapporter om krig, död, svält och miljöförstöring. Ur den synvinkeln blir det alltså svårt att inte snegla på idén om att vi som civilisationen skulle sluta fungera. Allt som krävs är kanske ett litet virus som, tja, jag vet inte – vänder oss mot varandra?

Detta är åtminstone vad vi får se i 28 dagar senare. Och likt föräldern som släpper av dig på en fotbollsmatch och är med i början, inser denne efter ett tag att det var alldeles för tråkigt och kommer tillbaka först när alla på fotbollsplanen är döda. Tjugoåtta dagar senare vaknar du upp och inser allvaret i situationen, det är nämligen så att de som inte är döda är istället mycket arga på just dig. Du får springa runt lite, träffa nya människor och därefter vänta i tjugoåtta veckor tills nästa film.

I helhet kombinerar den en budgeterad zombieupplevelse, med en högbudgeterad skräckupplevelse och slår ihop allt med ett mäktigt soundtrack som lämnar dig förvriden, tom och letande. Inlevelsen förstärks ytterligare genom den skak-smygiga filmningen, vilket kanske beror på att Danny Boyle inte hade rättigheterna till att filma i staden (London).

Sammanfattning: Panikartad zombieupplevelse som blåste nytt liv i genren med arga och snabba zombies – oavsett vad ni andra kallar dem.

Trailer till 28 Days Later

 

Nummer 4: Evil Dead 2 (1987)

Ettan var först med tvåan gjorde det igen och tio gånger bättre. En film som har format och fördjupat min kärlek för 80-talskräck. En subjektiv grej, men vilket annat barn skulle inte har slipats efter att ha sett denna ikoniska och komiskt förvrängda skräckfilm. Den där skrattade jävla hjorten har bränt sig fast i mitt inre och vägrar nu försvinna.

Det var helt rätt av Sam Rami att återvitalisera och komedisera originalet med en tvåa. Trots allt lider ettan av seg och tondöv dialog som nu har hettats upp och kortats ner. Istället lämnas vi med tio av tio effekter, hjärtklappande spänning och gapskratt runt varje hörn. Bruce Campbell som bara blir bättre desto mer vi ser av honom är heller ingen grej att klaga över.

Ett kompisgäng i en avskild stuga är idag ett koncept som har hackats till döds, om ni fattar vad jag menar. Något som Sam Raimi introducerade genom att att ställa sig frågan ”hur gör vi den billigaste filmen?” Allt som egentligen behövs är en stuga, några skådespelare och.. eller det var nog allt – eventuellt en kamera också.

The cabin in the woods (2012) utnyttjar samma grundtanke, fast vänder på steken femtio gånger. Och tack vare sin onda(!) mamma och döda(!) pappa lyckas de förnya intresset med att göra en rolig och tänkvärd skräckfilm. Inte bara en seriös hopp-och-skrick-fest.

Sammanfattning: En av mina personliga favoriter som gör skräck rolig och hemsk på samma gång.

Trailer till Evil Dead 2

 

Nummer 3: The Mummy (1932)

Jag talar alltså inte om Brendan Frasers The mummy (1999) utan Boris Karloffs. Mannen som spelade Frankensteins monster. Du vet den där klassiska fyrkantiga figuren med två järnpinnar utstickande ur nacken. Ja, han spelade även mumien i mumiens återkomst.

Bland alla Universals ikoniska skräckfilmer, Dracula (1931), Frankenstein (1931) , The invisible man (1933) och The wolf man (1941), tycks The Mummy ha blivit bortglömd i sanden. Konstigt då vi ”bara” tio år innan filmen hittade Tutankhamuns grav – som än idag virvlar med en mysterier och förbannelser.

Varför jag nu väljer den här filmen är kanske för att den kombinerar lite av alla filmer. Lite som kulminationen av monsterfilmer. Vi har först den döde Imhotep som vaknar till liv (Frankenstein), sen Imhotep som en karismatisk person (Dracula) och sist mysteriet (The invisible man). Och att filmen delvis, om lite väl delvis, är baserad på en annan av Bram Stokers noveller The jewel of seven stars (1903) gör ju allt ännu tydligare.

Rullen i sig är kanske inte bättre än någon av de föregående filmerna men gör istället något annat. Den utmanar (för att vara 30-tal gällande våld och sex). Och även då jag hatar mig själv när jag säger detta är The mummy en mer estetisk film.

Orden är få men välvalda och handlingen är långsam men stadig. Redan i början sitter man och biter av fingrarna, när exempelvis mumien sakta med säkert väcks till liv. Och jag menar sakta som i extremt långsamt – det tar säkert fem minuter innan han vaknar. Sen när allt är klart får vi knappt se mumien. Utan istället åskådliggörs han utifrån en skådespelares vansinniga och briljanta reaktion. Allt packat i ett genialt paket av spänning!

Sammanfattning: Den mest estetiska filmen bland Universals alla monster.

Trailer till The Mummy

 

Nummer 2: Braindead / Dead Alive (1992)

När namnet Peter Jackson passerar ett samtal är det oftast i samband med någon eller några av Sagan om ringen-filmerna. Vi hör däremot aldrig en konversation om hans tidigare filmer, ni vet b-godingarna Bad Taste (1987), Meet the feebles (1989) och The Frighteners (1996). Alla visslande på en simpel melodi: totalt motbjudande dekadens. Det var alltså samma kille som fick ett multimiljon kontrakt att göra en filmatisering av det mest populära och älskade fantasyeposet i modern tid.

Till min stora förvåning var det alltså Jackson-mannen själv som stod bakom en av mina favorit skräckisar. Det vill säga Dead Alive. En film där målet i varje scen är att överträffa den andra i vämjelse. Från den demoniska rått-apan, massaker med gräsklippare, till one-liners och extrema ”bossfights”, tar filmen allt som jag älskar från 80-talets skräck och mixar ihop det med en nypa pricksäker humor.

Sammanfattning: Det går egentligen inte säga mycket mer om den här filmen. Se. Den. Nu!

Trailer till Dead Alive.

 

Nummer 1: The Thing (1982)

John Carpenter är en sådan där figur vi egentligen inte hör så mycket om. Han har gjort en del mindre saker men verkar idag hålla sig undan de större projekten, vilket är förvånande. Mannen stod ju bakom några av de största kulfilmerna som 80-talet har att erbjuda. Hur han till exempel fulländade slasher-genren jump-scares med Halloween (1978), hur han skarpsynt kritiserade konsument- och mediesamhället i They live (1988) och hur han står bakom en av de mest parodiserande actionfilmerna med Escape from New York (1981), för att inte glömma den otroligt underhållande tvåan Escape from L.A. (1996).

Även om Alien (1979) var filmen som fäste klaustrofobi och paranoia på kartan så satt Carpenter pricken över i:et med The thing. Han visade att inte bara rymdvarelser är läskiga, men att vi människor kan vara minst lika vildsinta. Vi behöver inte lämna atmosfären för att hitta ett monster, utan istället vända blickarna mot varandra. Just det här psykologiska spelet drar Carpenter till sin spets i filmen. Lita aldrig på någon. Uråldrigt men tidlöst.

Filmens utnyttjar även de bästa anamtronics och practial effects som filmhistorian har att erbjuda. Gillar man effekterna i The fly kan man proppa munnen full med vidrigheter i The thing, där varje scen med monstret är mer motbjudande än den andra. Klippen när hunden konsumeras och armarna klipps av är bland de mest ikoniska minuterna inom skräckfilm.

Sammanfattning: Ville hålla mig undan höglistade Imdb-filmer, men det kanske var oundvikligt. Detta är trots allt är jäkligt bra film.

Trailer till The Thing.

Nytt radioprogram: En Bra Historia – Medeltida Spökhistorier

Har under veckan arbetat med ett vårt nystartade radioprogram En Bra Historia som sänds varje torsdag klockan 17:00 via Studentradion 98,9. Veckans tema var Medeltida Spökhistorier. Tycker att vi lika gärna kan fortsätta det här med Halloween ända fram tills jul – måste ju finnas någon vettig anledning till varför detta mörker fyller vår vardag.

I programmet pratar vi om hur en spökhistoria från 1400-talet kunde låta, i vilken vi följer Skräddaren Jons kamp mot de övernaturliga och skrämmande. Vi diskuterar därefter hur Skärselden fungerade som ett mellanläge för människor som fortfarande betalde av sina straff, och hur dem i vissa fall kunde nå ut till vanliga människor i hopp om hjälp. 

Lite senare i programmet presenterar vi också två historiska nyheter. Den första är att vi har hittat nya tecken på vikingar i Kanada. Den andra nyheten är om den sista amerikanska vampyren, där vi bland anant beskriver hur vissa ända fram till slutet av 1800-talet vände sig till vidskepelse och shamanism. 

--

Hursomhelst kolla in radioprogrammet här:

Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer

Det bör uppmärksammas att denna lista är högst subjektiv med ambitionen att introducera dig till något nytt och spännande, snarare än att lista dem högst rankande skräckfilmerna på IMBD. Jag vill heller inte sitta och berätta hela händelseförloppet i filmerna för er, utan kommer snarare fokusera på liknande filmer och ett par filmhistoriska anekdoter.

Tyvärr delar många idén om att skräckfilmer inte åldras särskilt bra, vilket må vara en välgrundad tanke men ack så felaktig. Skräckfilmer är så mycket mer än plötsliga skrik och sömnlösa nätter. De ska få dig att fundera och ifrågasätta dina föreställningar om verkligheten genom berättarkonst, spänning och dramatik. Det är alltså inte rädslan i sig som ska sätta spår utan dess bakomliggande betydelse – en idé som idag verkar ha gått förlorad. Hur som helst nog med detta, nu skall det listas.

 

Nummer 10: It (1990)

Svenska ”Det” är från början en tv-film i två delar och var säkerligen en ledande anledning till varför så många idag lider av coulrofobi. Rullen är även en av Stephen Kings mest ikoniska filmatisering (och bok), vilket till lite förvåning är tack vare clownen Pennywise; som utmärkt spelas av Tim Curry. Kort och gott handlar den om ett kompisgängs förföljelse av en demonisk och barnätande varelse som fritt kan förvandla sig till, ironiskt nog, individers fobier. Filmen utnyttjar även den oerhört originella formen av flashbacks som vilt hoppar mellan huvudkaraktärerna som barn och vuxna.

Berättelsen i sig kan ses som en kamp mellan människors rädslor och inre demoner. I När-de-är-vuxna-delen blir det särskilt tydligt eftersom filmen ständigt påminner oss om karaktärernas posttraumatiska stresssyndrom. Ibland lite väl ofta. Jacobs Ladder, som kom ut samma år, är ett annat exempel på hur PTSD kan uttryckas i film, fast då genom en Vietnamveteran. Alternativt kan filmen summeras genom barnens oförklarliga rädsla för saker och ting, i och med just monstrets vaga namn ”It”.

Det är svårt att göra en lista på skräckfilmer utan att ha med minst en Stephen King-film. The Shining är en återkommande toplistare som nog alla vid det här laget antigen har sett eller hört talas om. Just därför har jag heller inte med den. Några andra nämnvärda exempel är filmerna Misery med akademivinnare Kathy Bates och Carrie. Några mindre bra filmer, men listade personliga favoriter är den traumaframkallande filmen Cujo och den stjärnpackade samt härligt b-klassade Mangler.

Sammanfattning: It är en underhållande kultklassiker som håller sig uppe genom ren och skär nostalgi snarare än direkt filmkvalité.

 

Nummer 9: The Fly (1986)

För dig som gillar practical effects med dockor, smink och masker är Flugan med Jeff Goldblum en av de mest vidriga och motbjudande filmer som 80-talet har att erbjuda. Chris Walas som var en ledande figur inom kostymdepartementet gjorde ett strålande jobb med att verkligen fånga en människas förvandling till en fluga. Och det är just förvandling filmen handlar om, ja det och teleporteringsteknologi då. Du har säkert hört talas om berättelsen: en vetenskapsman uppfinner ett teleportör och råkar kombinera sitt DNA med en flugas.

Den tidigare versionen från 1958, med profilen Vincent Price, lägger större tonvikt på den läskiga teknologin och hur vi ibland inte kan kontrollera hur snabbt utvecklingen går. Allt det där med radiovågor, bombhot, etc. Det var läskiga grejer på 60-talet.

En av anledningarna till just varför 80-tals versionen är så mycket bättre är nog dels beroende på Jeff Goldblums pricksäkra skådespel som en narcissistisk vetenskapsman, men också på grund av filmens fantastiska skildrande av en person som sakta med säkert bryts ner mentalt liksom fysiskt. En tanke som har slagit och näst intill misshandlat mig, är faktumet att tematiken kan jämföras med åldrandet i relation till ny teknik. Vi har en man som förlorar både vett och sina tänder, och på samma gång ett tekniklandskap som lämnar äldre generationer bakom sig.

Sammanfattning: ”The Fly” är en skräckis för den som är ett fan av den underskönt makabra 80-talsgoren, samt för dig som gillar/står ut med Jeff Goldblum i sitt esse.

 

Nummer 8: Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)

Har man någonsin ramlat över en 1800-talsnovell såsom Whutering Heights, Frankenstein; The Modern Prometheus eller Dracula, kan jag härmed utlova dig en filmatisering av en hel litterär genre. Klaus Kiniski (avbryt allt du gör och kolla upp filmen Fitzcarraldo) tycks inte bara vara förkroppsligandet av den udda figuren Dracula i en underlig kombination med stumfilmen Nosferatu (1922), men också dåtidens förskönande av det avvikande och oförklarliga. Grizzly Man-regissören Werner Herzog har i denna film onekligen finslipat landskapet till att representera den otyglade och mystiska naturen som skräckromantiken skildrade.

Narratologin är inget av det oväntade utan följer delvis Bram Stokers novell, men är främst menad som en ”remake” av stumfilmen från 20-talet. Vi har vår Dracula, en man som besöker hans slott, stereotypiska romer, en vacker kvinna/hustru som blir förtrollad, en liten by, en massa råttor och digerdöden.

Filmen är även inspelad på både tyska och engelska. Vissa menar att den tidigare är bättre då skådespelarna lättare kunde uttrycka sig, men jag gillar personligen den lite mer tillbakadragna och osäkra stilen.

Sammanfattning: Filmatiserad skräckromantik i en klassisk underlig tysk stil.

 

Nummer 7: An American Werewolf in London (1981)

Nog en av de få filmer som faktiskt har lyckats gjort transformationen OCH själva varulven bra. Vi har filmer såsom The Wolf Man (1941), The Howling (1981), Bad Moon (1996), Underworld-serien, och Van Helsing (2004). Den sista gör faktiskt ett förvånansvärt bra jobb i att just designa varulven, mycket tack vare inspirationen från just nummer sju i denna lista. Vad som vanligtvis händer med varulvar i filmer är att de blir någon konstig kombination med en antagligen en hårlös varg eller en väldigt hårig människa.

Förvisso kan The Wolf Man förlåtas i och med dem begränsade resurserna. En rolig anekdot från inspelningen är att skådespelaren Lon Chaney Junior tydligen skulle fightas mot en björn i filmen, men att björnen helt enkelt sprang iväg och försvann.

Det finns även en intressant tanke med idén om varulven. Eftersom filmen gjordes när andra världskriget jobbade heltid kan förvandlingen av denna vardagliga människa till ett monster jämföras med nazisterna. Där vanligt folk smittades av en idé och blir under en tid förvandlade till hemska varelser.

Men juste, An American Werefolf in London var det. Berättelsen handlar om två amerikanska vänner som på något oförklarligt vis har tappat bort sig mitt ute i den engelska vischan, och vips blir den ena vännen biten av en vargliknande varelse. Han blir förd till sjukhus i London och där börjar hans resa från man till varg.

Regissören John Landis bakom bland annat Blues Brothers gör ett strålande jobb med att kombinera humor, action och skräck. Tunnelbaneklippet, där en man blir jagad, är en återkommande favorit hos många. Nazistreferensen gör även ett överraskande besök.

Summering: Varulvsscenerna är extremt välgjorda och filmen har en sund blandning av action, gore, humor och skräck.

 

Nummer 6: The Descent (2005)

Till mina stora förvåning har denna film inte fått mer uppmärksamhet när det kommer till kvalitetsmärkta skräckfilmer. På ytan är detta en till synes vanlig jumpscareiansk skräckfilm med äckliga monster, men under huven är det så mycket mer. Den utmanar gällande genusroller och får tittaren att tänka.

Handlingen går ut på att en kvinna förlorar sin make samt sina barn i en bilkrasch och spenderar året därefter med att återhämta sig. Och så en dag kommer hennes gamla kompisgäng och drar med henne på en utflykt, men suprise-suprise går inte allt som det ska. De fastnar i ett grotta där det bor någon typ av mullvadsmänniskor och får under resterande del av filmen kämpa för sina liv.

Det bör alltså förtydligas att filmen enbart handlar om dessa sex kvinnor. Den enda gången vi hör en man prata är under de första 30 sekunderna när maken fortfarande är vid liv. Men istället för att placera dessa karaktärer i stereoskopiska kvinno-roller blir de snarare nu individer, alla med sina egna och unika personligheter. Visst finns det den där personen som alla vet kommer dö först och en annan som är ”ond”, men själva könet är helt utelämnat. Regissören Neil Marshall har medvetet inte gjort en stor grej av det, vilket det heller inte borde vara (men tragiskt nog är).

Karaktärsutvecklingen känns på samma gång lite mer dynamisk och realistisk snarare än den stelt linjära hjälteresan från svag till stark. Det finns även en djupt rotad emotionell spänning mellan karaktärerna som inte riktigt förklaras men som ändå är tydlig nog att utgöra. Detta leder att handlingen får ytterligare dimensioner att arbeta med, och tittaren får verkligen chansen att tänka efter.

Sammanfattning: En film som levererar inom både skräck och eftertanke.

 

...resterande fem kommer om cirkus en vecka.

Spelrecension: Ett verk av verkligheten (The Vanishing of Ethan Carter)

Den narrativa konstformen i spel har på senare år vuxit lavinartat – allt eftersom speldesigners nu är mer benägna att låta spelaren själv upptäcka saker, snarare än att låta dem skjuta skallen av fiender för att gå vidare i korridoren.

Upplevelser som Dear Esther, Gone Home och nu The Vanishing of Ethan Carter lyckas på sina respektive håll, den senare om något mindre än de andra, med att inte bara utmana den snäva spel-definitionen, men också blåsa nytt liv i berättarformen.

Det polska gänget bakom verket, The Astronauts, inleder med meningen ”This game is a narrative experience that does not hold your hand”, vilket jag först tolkade mer som en ursäkt än en vägvisning. Som tur hade jag fel. Under spelets gång blir jag nämligen ständigt påmind att man faktiskt inte alls behöver göra saker i en viss ordning. Jag låter därför orden eka under mina långa skogspromenader i den pittoreska Red Creek Valley.

Spelvärlden är alltså uppbyggd på ett sådant sätt att jag, den chandlerianskt hårdkokta spökdetektiven Paul Prospero, får näst intill obegränsad frihet att utreda det makabra mysteriet om den försvunna pojken. Antigen kan jag välja att undersöka ett av spelets första brottsscener, med den påkörda mannen, eller helt enkelt ignorera det förra och gå in byn – det är helt upp till mig.

Mysteriet med den blodiga rälsbussen.

De olika scenernas pussel, som ibland är lite väl enkla, löser jag med hjälp av mina paranormala egenskaper som tillåter mig att blicka tillbaka i tiden. Innan dess måste jag dock mödosamt återställa scenen till dess ursprungliga läge och på så vis komma närmare sanningen. Var dock redo på att länge och förvirrat ströva omkring i den vackra spelvärlden sökandes efter nya ledtrådar.

Det surrealistiskt realistiska vackra landskapet i The vanishing of ethan carter.

Angående själva narratologin kan den till en början tyckas lite klyschig, men desto djupare jag kom in i berättelsen – när gränserna mellan verklighet, spel och berättelse bli allt mer uppluckrade – kan jag som spelare verkligen ryckas med. Tyvärr når spelets klimax inte riktigt den önskvärda nivån, utan blir något av en överraskning blandat med en medelmåttig och trist upplösning.

Atmosfären däremot, är utan tvekan den starkaste och mest minnesvärda aspekten i spelet. Allt ifrån den melankoliska melodin, till det lövgula täckena, till det forsande vattnet och till de leriga stigarna upp i bergen, kombineras för att skapa ett ögonväckande vackert verk av verkligheten.

****

Betyg: 4/5

Positiva plus: +Atmosfären, +Narratologin, +Spelvärlden

Negativa minus: -Slutet, -Pusslen

Fakta: Studion bakom spelet, The Astronauts som grundades år 2012, hade samma hjärnor bakom sig som People Can Fly. Spelets story är till stor del inspirerat av den klassiska detektivförfattaren Raymond Chandler men har även inslag av H.P. Lovecraft. 

Syndicate content