Spelrecension: Ett verk av verkligheten (The Vanishing of Ethan Carter)

Den narrativa konstformen i spel har på senare år vuxit lavinartat – allt eftersom speldesigners nu är mer benägna att låta spelaren själv upptäcka saker, snarare än att låta dem skjuta skallen av fiender för att gå vidare i korridoren.

Upplevelser som Dear Esther, Gone Home och nu The Vanishing of Ethan Carter lyckas på sina respektive håll, den senare om något mindre än de andra, med att inte bara utmana den snäva spel-definitionen, men också blåsa nytt liv i berättarformen.

Det polska gänget bakom verket, The Astronauts, inleder med meningen ”This game is a narrative experience that does not hold your hand”, vilket jag först tolkade mer som en ursäkt än en vägvisning. Som tur hade jag fel. Under spelets gång blir jag nämligen ständigt påmind att man faktiskt inte alls behöver göra saker i en viss ordning. Jag låter därför orden eka under mina långa skogspromenader i den pittoreska Red Creek Valley.

Spelvärlden är alltså uppbyggd på ett sådant sätt att jag, den chandlerianskt hårdkokta spökdetektiven Paul Prospero, får näst intill obegränsad frihet att utreda det makabra mysteriet om den försvunna pojken. Antigen kan jag välja att undersöka ett av spelets första brottsscener, med den påkörda mannen, eller helt enkelt ignorera det förra och gå in byn – det är helt upp till mig.

Mysteriet med den blodiga rälsbussen.

De olika scenernas pussel, som ibland är lite väl enkla, löser jag med hjälp av mina paranormala egenskaper som tillåter mig att blicka tillbaka i tiden. Innan dess måste jag dock mödosamt återställa scenen till dess ursprungliga läge och på så vis komma närmare sanningen. Var dock redo på att länge och förvirrat ströva omkring i den vackra spelvärlden sökandes efter nya ledtrådar.

Det surrealistiskt realistiska vackra landskapet i The vanishing of ethan carter.

Angående själva narratologin kan den till en början tyckas lite klyschig, men desto djupare jag kom in i berättelsen – när gränserna mellan verklighet, spel och berättelse blir allt mer uppluckrade – kan jag som spelare verkligen ryckas med. Tyvärr når spelets klimax inte riktigt den önskvärda nivån, utan blir något av en överraskning blandat med en medelmåttig och trist upplösning.

Atmosfären däremot, är utan tvekan den starkaste och mest minnesvärda aspekten i spelet. Allt ifrån den melankoliska melodin, till det lövgula täckena, till det forsande vattnet och till de leriga stigarna upp i bergen, kombineras för att skapa ett ögonväckande vackert verk av verkligheten.

****

Betyg: 4/5

Positiva plus: nbsp;+Atmosfären, nbsp;+Narratologin, nbsp;+Spelvärlden

Negativa minus: nbsp;-Slutet, nbsp;-Pusslen(ibland), -Längden(ca 4t)

Fakta: Studion bakom spelet, The Astronauts som grundades år 2012, hade samma hjärnor bakom sig som People Can Fly. Spelets story är till stor del inspirerat av den klassiska detektivförfattaren Raymond Chandler men har även inslag av H.P. Lovecraft. nbsp;