Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer (del 2)
Bättre sent än aldrig och perfekt till jul. Efter en intensiv plugga-period fick jag tillslut tid över för att skriva klart listan. Så här är den, de sista fem. Vilken film ska vinna – olidligt spännande .. nbsp;
nbsp;
Nummer 5: 28 Days Later (2002)
Nå, visst kunde jag säga George A. Romeros Night of the Living Dead (1968) en film som kickstartade hela zombie-konceptet, eller hans Dawn of the Dead (1978) som spann vidare på idén genom att addera ytterligare hemska dimensioner. Jag kunde till och med säga den snäppet mer komiska filmen The Return of the Living Dead (1985).
Alla är filmer som på något sätt bidragit till den enorma zombiemytkulturen vars existens har helt tagit över dagens populärkultur.
Det tycks finnas en tidsandlig tanke om att vi idag närmar oss slutet. Vi lever trots allt i ett tjugofyratimmarssamhälle fylld med en negativ media som dagligen rapporter om krig, död, svält och miljöförstöring. Ur den synvinkeln blir det alltså svårt att inte snegla på idén om att vi som civilisationen skulle sluta fungera. Allt som krävs är kanske ett litet virus som, tja, jag vet inte – vänder oss mot varandra?
Detta är åtminstone vad vi får se i 28 dagar senare. Och likt föräldern som släpper av dig på en fotbollsmatch och är med i början, inser denne efter ett tag att det var alldeles för tråkigt och kommer tillbaka först när alla på fotbollsplanen är döda. Tjugoåtta dagar senare vaknar du upp och inser allvaret i situationen, det är nämligen så att de som inte är döda är istället mycket arga på just dig. Du får springa runt lite, träffa nya människor och därefter vänta i tjugoåtta veckor tills nästa film.
I helhet kombinerar den en budgeterad zombieupplevelse, med en högbudgeterad skräckupplevelse och slår ihop allt med ett mäktigt soundtrack som lämnar dig förvriden, tom och letande. Inlevelsen förstärks ytterligare genom den skak-smygiga filmningen, vilket kanske beror på att Danny Boyle inte hade rättigheterna till att filma i staden (London).
Sammanfattning: Panikartad zombieupplevelse som blåste nytt liv i genren med arga och snabba zombies – oavsett vad ni andra kallar dem.
nbsp;
Nummer 4: Evil Dead 2 (1987)
Ettan var först med tvåan gjorde det igen och tio gånger bättre. En film som har format och fördjupat min kärlek för 80-talskräck. En subjektiv grej, men vilket annat barn skulle inte har slipats efter att ha sett denna ikoniska och komiskt förvrängda skräckfilm. Den där skrattade jävla hjorten har bränt sig fast i mitt inre och vägrar nu försvinna.
Det var helt rätt av Sam Rami att återvitalisera och komedisera originalet med en tvåa. Trots allt lider ettan av seg och tondöv dialog som nu har hettats upp och kortats ner. Istället lämnas vi med tio av tio effekter, hjärtklappande spänning och gapskratt runt varje hörn. Bruce Campbell som bara blir bättre desto mer vi ser av honom är heller ingen grej att klaga över.
Ett kompisgäng i en avskild stuga är idag ett koncept som har hackats till döds, om ni fattar vad jag menar. Något som Sam Raimi introducerade genom att att ställa sig frågan ”hur gör vi den billigaste filmen?” Allt som egentligen behövs är en stuga, några skådespelare och.. eller det var nog allt – eventuellt en kamera också.
The cabin in the woods (2012) utnyttjar samma grundtanke, fast vänder på steken femtio gånger. Och tack vare sin onda( ) mamma och döda( ) pappa lyckas de förnya intresset med att göra en rolig och tänkvärd skräckfilm. Inte bara en seriös hopp-och-skrick-fest.
Sammanfattning: En av mina personliga favoriter som gör skräck rolig och hemsk på samma gång.
nbsp;
Nummer 3: The Mummy (1932)
Jag talar alltså inte om Brendan Frasers The mummy (1999) utan Boris Karloffs. Mannen som spelade Frankensteins monster. Du vet den där klassiska fyrkantiga figuren med två järnpinnar utstickande ur nacken. Ja, han spelade även mumien i mumiens återkomst.
Bland alla Universals ikoniska skräckfilmer, Dracula (1931), Frankenstein (1931) , The invisible man (1933) och The wolf man (1941), tycks The Mummy ha blivit bortglömd i sanden. Konstigt då vi ”bara” tio år innan filmen hittade Tutankhamuns grav – som än idag virvlar med en mysterier och förbannelser.
Varför jag nu väljer den här filmen är kanske för att den kombinerar lite av alla filmer. Lite som kulminationen av monsterfilmer. Vi har först den döde Imhotep som vaknar till liv (Frankenstein), sen Imhotep som en karismatisk person (Dracula) och sist mysteriet (The invisible man). Och att filmen delvis, om lite väl delvis, är baserad på en annan av Bram Stokers noveller The jewel of seven stars (1903) gör ju allt ännu tydligare.
Rullen i sig är kanske inte bättre än någon av de föregående filmerna men gör istället något annat. Den utmanar (för att vara 30-tal gällande våld och sex). Och även då jag hatar mig själv när jag säger detta är The mummy en mer estetisk film.
Orden är få men välvalda och handlingen är långsam men stadig. Redan i början sitter man och biter av fingrarna, när exempelvis mumien sakta med säkert väcks till liv. Och jag menar sakta som i extremt långsamt – det tar säkert fem minuter innan han vaknar. Sen när allt är klart får vi knappt se mumien. Utan istället åskådliggörs han utifrån en skådespelares vansinniga och briljanta reaktion. Allt packat i ett genialt paket av spänning
Sammanfattning: Den mest estetiska filmen bland Universals alla monster.
nbsp;
Nummer 2: Braindead / Dead Alive (1992)
När namnet Peter Jackson passerar ett samtal är det oftast i samband med någon eller några av Sagan om ringen-filmerna. Vi hör däremot aldrig en konversation om hans tidigare filmer, ni vet b-godingarna Bad Taste (1987), Meet the feebles (1989) och The Frighteners (1996). Alla visslande på en simpel melodi: totalt motbjudande dekadens. Det var alltså samma kille som fick ett multimiljon kontrakt att göra en filmatisering av det mest populära och älskade fantasyeposet i modern tid.
Till min stora förvåning var det alltså Jackson-mannen själv som stod bakom en av mina favorit skräckisar. Det vill säga Dead Alive. En film där målet i varje scen är att överträffa den andra i vämjelse. Från den demoniska rått-apan, massaker med gräsklippare, till one-liners och extrema ”bossfights”, tar filmen allt som jag älskar från 80-talets skräck och mixar ihop det med en nypa pricksäker humor.
Sammanfattning: Det går egentligen inte säga mycket mer om den här filmen. Se. Den. Nu
nbsp;
Nummer 1: The Thing (1982)
John Carpenter är en sådan där figur vi egentligen inte hör så mycket om. Han har gjort en del mindre saker men verkar idag hålla sig undan de större projekten, vilket är förvånande. Mannen stod ju bakom några av de största kulfilmerna som 80-talet har att erbjuda. Hur han till exempel fulländade slasher-genren jump-scares med Halloween (1978), hur han skarpsynt kritiserade konsument- och mediesamhället i nbsp;They live (1988) och hur han står bakom en av de mest parodiserande actionfilmerna med Escape from New York (1981), för att inte glömma den otroligt underhållande tvåan Escape from L.A. (1996).
Även om Alien (1979) var filmen som fäste klaustrofobi och paranoia på kartan så satt Carpenter pricken över i:et med The thing. Han visade att inte bara rymdvarelser är läskiga, men att vi människor kan vara minst lika vildsinta. Vi behöver inte lämna atmosfären för att hitta ett monster, utan istället vända blickarna mot varandra. Just det här psykologiska spelet drar Carpenter till sin spets i filmen. Lita aldrig på någon. Uråldrigt men tidlöst.
Filmens utnyttjar även de bästa anamtronics och practial effects som filmhistorian har att erbjuda. Gillar man effekterna i The fly kan man proppa munnen full med vidrigheter i The thing, där varje scen med monstret är mer motbjudande än den andra. Klippen när hunden konsumeras och armarna klipps av är bland de mest ikoniska minuterna inom skräckfilm.
Sammanfattning: Ville hålla mig undan höglistade Imdb-filmer, men det kanske var oundvikligt. Detta är trots allt är jäkligt bra film.