Jag funderade över en rubrik men fann inga ord

Det är ingen nyhet att jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö och jag är ännu räddare att människor runt omkring mig ska försvinna. I vissa stunder är jag väldigt känslosam. Jag kan gråta för det mesta och ingenting, både av glädje och av sorg, åt löjliga tv- program och åt allvarsamma inslag.

Jag är rädd för att bli allvarligt sjuk och att någon annan ska bli det. Jag är troligtvis ännu räddare för bilolyckor och andra slumpartade händelser som kan få livet att vändas upp ned. Men jag har aldrig varit rädd för att bli förkyld, eller att få körtelfeber. Jag har heller aldrig varit orolig över att nekas hjälp den dagen då jag eller någon i min närhet verkligen behöver just hjälp. Jag har alltid förlitat mig på det svenska systemet och allt vad det innefattar, däribland den svenska sjukvården och framförallt 112, SOS Alarm – ett nummer du hanterar med respekt och bara ringer i verkliga nödsituationer.

Idag började rättegången mot den sjuksköterska som den 30 januari i år tog emot ett nödsamtal från en vän till mig. Han bad om en ambulans, inte bara en gång utan ett flertal. Han fick ingen och idag lever han inte längre.

Det finns vi som undrar hur utfallet hade varit om en ambulans hade skickats till platsen. Det finns ingen som kan styrka att han hade överlevt om så varit fallet, men det finns inte heller något som säger att han inte hade gjort det. Det finns en känsla och en röst nbsp;inom mig nbsp;som säger att slumpen fick vara med och avgöra. Det gör mig väldigt, väldigt rädd.

Det har hänt, men låt det aldrig hända igen.

/Bella