Det är inte du, det är Apple

VG på tentan, en nyinköpt MacBook Air och en nominering till redaktör för Reversen. Som man så fint brukar säga; Det går bra nu

Så, datorn. Egentligen väntade jag mig mest en lättburen, smidig sak, inget storslaget utöver den förmodade panikångesten över för mycket spenderade pengar. Det var fel. Det jag nu upplever är något som påminner om nyförälskelse. Den bra sorten där kärleksobjektet i fråga inte är ute efter någon blondare, kurvigare version av en själv utan tycker att man är rätt bra som man är. Om jag fick välja och inte brydde mig om andras eventuella misstankar angående psykisk sjukdom så skulle jag nbsp;nu sitta och pussa min lilla MacBook hela tiden. Tekniskt sett har det väl redan skett om än i mycket modest variant. Jag vill också klappa på den, bära den i famnen istället för i väskan, titta på det lilla äpplet och känna den precis lagom sträva touchpadytan under pekfingret. Det är dock ett förhållande där det ingår att ge och ta. Jämställdhet är ju viktigt. Jag får i utbyte mot min uppmärksamhet stöd och hjälp med pluggandet då word faktiskt fungerar, inget fläktsystem får hysteriska anfall vid mer än fem minuters användning och dessutom känner jag inte hur nya muskelknutor växer fram vid bärandet av datorväskan enkel väg till eller från Ekonomikum.

nbsp;

Det känns helt enkelt som att jag nått den oundvikliga punkten där jag måste säga det som ligger och pressar. -Sony Vaio... Det funkar inte längre. Vi kan väl testa att bara vara vänner från och med nu? Eller?