En midsommarsnattsalfapetdröm

Ibland funderar jag på hur dum man egentligen är när det kommer till uppfostran och frigörelse. Man ägnar första halvan åt uppväxten åt att vilja vara precis som sina föräldrar, andra halvan åt att vilja vara precis tvärtom. När man sedan teoretiskt sett borde ha distansierat sig och blivit en egen, neutralt föräldrainställd individ så inser man hur mycket föräldravanor som ändå smugit sig in. Detta trots allt motstånd man trott att man gjort. nbsp;En av dessa vanor är spelkvällar.

Missförstå mig inte nu, spelkvällar är i mitt tycke bland det bästa man kan ägna sig åt om man är ett lagom nördigt, härligt gäng människor och har en ledig kväll samtidigt. Det är dock precis detta som är så konstigt. Hur fasen kunde det bli såhär?

Husvagnssemestrar. Evighetslånga, fulla av bad, glass och lediga, fantastiska föräldrar som hittade på aktivitet efter aktivitet. Så kändes det ganska länge. Sedan kom det dramatiska stoppet, 13 årsåldern. Sommaren -05 byttes idyllen och extasen ganska radikalt ut mot en hemlängtan utan dess like och ett behov av att fly tillbaka till sin kompisbubbla hemma i stan. Det man tidigare betraktat som enbart en badplats var nu konstigt nog också en fönstershoppingplats för halvt avklädda kroppar, glassen lockade betydligt mindre på grund av nyuppseglad laktosintolerans och föräldrarna var plötsligt, rent ut sagt, skitjobbiga. Det absolut värsta i frustrationen var dock det replikskifte som ofelbart levererades på kvällen efter det att grillmiddagen var uppäten och samtalet alternativt bråket dött ut:

Jag/sur tonåring, halv gråtandes av rastlöshet: -Jag vill göra något nbsp;

*Tystnad* pappa tar en sista tugga mat)- Tja...

Tystnad

Jag: -HALLÅ? ?

Pappa: *tystnad* -ja... vi kan väl ta en alfapet eller?

Jag: *dör inombords*

Alla dessa kvällar jag tillbringat i ett förtält, med ett alfapet, myggor, fuktig kyla som tränger igenom värmeljusens tama försök till mysighet och en tyst, semesterlugn förälder parkerad framför som spelpartner. Förra sommaren kände jag att det räckte, skaffade ett sommarjobb och stannade i Uppsala över sommaren. Pendlade förvisso till Arlanda för själva jobbets skull men ändå. Kände mig självständig och glad. Denna frihetssommar ägnade jag kvällarna åt följande; matlagning, filmkvällar och, sist men inte minst, spel. Samma jäkla spel som förekommit i den där husvagnen, samma spel jag så desperat försökt undvika. Inte riktigt enligt planen.

Kanske är det detta som är att bli vuxen? Att kapitulera inför det faktum att spelen kanske var det som gjorde husvagnen åtminstone lite uthärdlig? Att erkänna för sig själv och sin omgivning att Alfapet är en riktigt bra grej, att plump äger och att TP kicks ass? Att min kväll igår var lika rolig som resten av denna termins alltmer frekvent förekommande spelkvällar? Jag vet inte...

...jag tror nog inte jag vill veta.