Jag har ju hela daaaaa n på mig
Som en spin-off på det jag skrev i mitt första inlägg om att vara odisciplinerad och inte lägga upp sitt pluggande enligt ett välbalanserat schema kom jag idag att tänka på en sak:
Det är väldigt intressant hur man som student är så jävla tidsoptimistisk jämt.
Först trodde jag att det bara var jag som är sådär extrem och alltid väntar med allting till sista stund och därmed får en klump i magen och måste hetsa på ett sätt som får Sveriges sjuksköterskor att framstå som korpulenta latmaskar. Jag har dock kommit att inse att det absolut inte är så. nbsp;Jag är inte ensam här i Uppsala om att ha någon underlig fetish som går ut på att tänja gränser och göra allt annat än plugga så länge som möjligt.
Händelsen som fick mig att inse detta inträffade faktiskt idag. Jag menar, jag har väl vetat det längre än så, men det belyste verkligen att jag inte är så alternativ och svår som jag trodde. Hur som helst, det var nämligen så att jag för en gångs skull var i okristligt god tid till mitt seminarium. Jag satt utanför klassrummet i godan ro och tog det lugnt ett tag. När min kursare Patrik sedan kom lite senare utbrast han:
Jag trodde att jag skulle bli jättesen, men den är ju bara elva över
Men guuuuuuuuuuud, ja Fyra minuter till godo är så sjukt mycket tid att man blir rastlös av att behöva vänta på lärarens ankomst. Det är ett så långt tidsspann att det får Fidel Castros tid som Kubas ledare att kännas som ett Magnus Uggla-ligg. Faktum är att man utförligt skulle kunna sammanfatta hela universums historia på långt mindre än de 240 sekunderna. Absoluuut
...Och det värsta är att jag är precis likadan själv.
Om jag börjar röra mig hemifrån innan min väggklocka (som går ett antal minuter före) har slagit hel får jag nästan hejda mig för att undvika att vara i skolan för tidigt. När jag sedan svettas som en gris efter att ha cyklat uppför Ekobacken snabbare än Lance Armstrong utan testiklar och ser att klockan i Engelska Parken är blott tio över hel pustar jag ut, spatserar överdrivet lugnt till lektionssalen och funderar över varför jag stressade så mycket. Därefter blir jag sur för att jag ser ut som en sumobrottare i en wet t-shirt-tävling.
nbsp;
nbsp;
Ett annat exempel är min vän Jonte, som är ett jävla fenomen - Uppsala Universitets egen Usain Messi - när det kommer till att skriva hemtentor, uppsatser och PM. Inte för att de blir exceptionellt megalomaniskt bra. Inte heller är det för att han blir klar samtidigt som alla andra i kursen sitter och flödar ut sin ångest på Facebook i form av FATTAR NÅGON DEN HÄR SATANS FRÅGA ETT? ?11 eller Azzå, hemtentor kan ju AVGÅÅÅÅ 111 .
Nej, han är ett fenomen därför att han varenda gång, utan undantag, chillar lite lagom med uppgifterna fram till en punkt på eftermiddagen/kvällen då han bestämmer sig för att styckmörda tentan/uppsatsen/PM:en och sitter i ett sträck genom hela natten. Som att inte det vore nog kommer han dessutom till skolan dagen efter som Stålmannen och gnider in det i ens ansikte.
Hej, jag heter Jonte och jag är en riktig röv som gör allt för att du ska känna dig som en oengagerad ursäkt till student.
Patrik, Jonte, jag och alla ni andra som någonstans har nickat igenkännande efter att ha läst detta kanske borde börja ta lite mer tid på oss och lägga upp våra liv enligt ett lite smartare tidsschema. Istället för sitta där med tre timmar kvar till deadline, inget mer än ett dåligt sexskämt i Word-dokumentet och se ut så här:
nbsp;
nbsp;
Skulle man kunna se ut som en ansvarsfull ung vuxen som har disponerat sitt pluggande på ett genomtänkt och resonligt vis:
nbsp;
nbsp;
Fast det kommer ju aldrig att hända. Så i slutänden kommer den här insikten jag har nått inte påverka mig ett skit, utan även i fortsättningen kommer jag att få nbsp;stressa nbsp;som ett arbetarklassbarn i 1700-talets England nbsp;eller pusha mitt pluggande till en gräns mer avlägsen än Ulan Bator.
Fan också.
nbsp;
P.S. För att lätta upp det bittra inlägget lite tipsar jag er alla om Bad Cash Quartet. Check em out