Med skräckblandad förtjusning...

…inser jag att jag för en av få gånger i mitt liv inte har gjort som jag blivit tillsagd.

Ett tomt worddokument flimrar framför mina ögon. Där skulle enligt planen en idé för ett uppsatsbygge författats i form av ett PM, som skulle klickats iväg till min handledare i fredags. Det hände inte. Jag har inget uppsatsämne. Jag stirrar på den blinkande markören, som hånar min oförmåga att koncentrera mig. Det kliar i kroppen av irritation. Varför har jag min idiot inte tagit tag i det tidigare?

För första gången under min universitetstid höll jag inte deadline på en inlämning (jag har mången gång skickat in rent DÅLIGA alster, men in har de kommit även om klockan varit 23.59). Ganska tragiskt, ändå? Inte en enda gång har jag inte skickat in. Inte en enda gång har livet kommit emellan. Jag skulle, erkänner jag med största av förtvivlan, bli en utmärkt soldat, rak i ryggen med perfekt putsade skor. Min osunda respekt för auktoriteter i kombination med svårt duktigtjej-komplex och ett gulpande bekräftelsebehov har alltid gjort att jag vänt ut och in på det mesta för att göra lärare, tränare, föräldrar och chefer nöjda. Med blandat resultat – det är sällan the good ones som får någon cred i slutändan. Istället har belöningen ofta visat sig i besvikelser eller ont i magen.

Det har dock ändå ingjutit mig med ett visst mått av självrespekt, att vara sån. Att jag fixar, jag löser, ska något bli klart blir det jävlarimig KLART med mig bakom rodret. I fredags släppte jag taget lite, lät skutan segla vind för våg en stund.

Och jag undrar om det ändå nbsp;inte var snudd på fantastiskt.

MEN nu lägger jag mina vintertorra nävar på rodret och försöker staka ut kursen igen. Böcker har lånats och texter skummats igenom i jakt på uppsatsämnet med stort U.
Kanske ligger det någonstans i högen här… nbsp;