Vuxna människor som gör saker i grupp

Denna vecka har jag ingått i ovanligt många sammarbeten eller grupperingar. Allt från redaktionsarbete till gympa (ännu ett slag mot den obefintliga konditionen genomfört!) och körsång.

Och jag har insett vilken helt fantastisk grej det är att göra saker tillsammans *varning för obvious information och hippievibbar from this point on*. Känslan av att vara en del av ett sammanhang, en grupp med samma mål är himla härlig; oavsett om det gäller att komma en armhävning närmare supertanten Agda eller sätta det franska uttalet i sin stämmas solo. Det blir också tydligt att det är tillsammans vi människor ska vara. Inte mot varandra.

Jag tror det var i en föreställning med Jonas Gardell han berättade om bilder han sett föreställande soldater från oklart krig. Det var vapenvila, och soldaterna från de stridande sidorna närmade sig försiktigt varandra, och när de insåg att ingen eld skulle ges började de sakta dela sin proviant och sina förnödenheter och lägga ifrån sig sina vapen i sommargräset. Vidare i bilderna kan en se hur soldaterna som timmar tidigare kämpade för sina motståndares nederlag och död nu låter kängorna dansa i armkrok med samma fiende, sjunger sånger med honom, sparkar boll eller delar en cigarett. Liknande berättelser finns från första världskriget, skyttegravskriget; där ska tyska och franska soldater förklarat eld upphör en några välsignade timmar på julaftonsnatten, för att mötas på de fält där tusen sinom tusen människor stupat för att tillsammans sjunga Stilla natt.

Sjunga. Leka, dansa. Skratta. Och dela det vi har. Det blir så tydligt, att det är så människor ska leva!

 

När min rynka mellan ögonen blir smärtsam djup av Rapports nyhetssändningar, när jag får ont i magen av allt jag läser på skärm och på papper, när jag drar ur hörlurarna i frustration över ekot från världen: då försöker jag tänka på trötta, leriga soldater som dansar och sjunger och skrattar. På den feministiska vågen i Irak. På alla kristna, muslimska och judiska ungdomar som bildar ringar runt sina kamrater och vägrar slåss. Alla frivilliga som reser över världen för att hjälpa, läka, hålla händer. Personer som hänger väskor på statyer i en Småländsk småstad. På varje kvinna och man som bara vill skratta. För ibland är jag säker på att det är denna övertygelse, att vi är starkare så än någonsin annars, som är det enda som håller mig från att bli spritt språngande galen.