Jag hatar mig själv

Ett visst mått självhat tror jag är tillskrivet alla människor. Jag har dock några stunder när det glittrar till lite extra.

* När min osunda respekt för auktoriteter gör att jag beter mig som en idiot framför alla tänkbara lärare och chefer i form av svammel, högpitchade skratt och kräjsyajs (om vi hade tagit med äpplen till läraren under detta decennium hade de fått cirkus en skottkärra av mig varje gång)

* När jag tänker "jag kan sova en natt till med linserna i" och vaknar med ett fuktigt grustag i ögonen och blodspräng blick

* När jag ÄR FÖR SMART FÖR MIG SJÄLV och lägger det viktiga pappret/mina nycklar/valfri värdefull eller användbar grej på ett så intelligent ställe att jag inte själv hittar det igen

* När jag glömmer bort att jag inte är själv på stan och tar ett ICKE diskret danssteg eller börjar resonera med mig själv om jag ska köpa ett mossgrönt eller turkost anteckningsblock ("hm, vad matchar mina svindyra pennor och 983985 andra block bäst...?") så att föräldrar nervöst drar sina barn närmare intill sig

* När jag lever i ekonomisk förnekelse och lägger hundratals kronor på livsnödvändigheter som schampo, kontorsmaterial eller "studiemotivation" (läs godis) och sedan får äta knäckebröd utan smör en vecka innan låning

* När jag tänker "jag har gott om tid"

* När jag tar för givet att alla människor jag träffar som är trevliga har samma syn som jag på ja vad vet jag POLITIK och sånt och sedan babblar jag på om ~känsliga frågor~ så att alla blir superobekväma när det visar sig att TREVLIGT FOLK KAN HA VÄRDELÖSA ÅSIKTER 

* När jag säger att jag kan göra saker jag inte alls har tid/lust/ork/råd med bara för att jag råkar vara världens mest konflikträdda och bekräftelsesökande person som får ångest när jag inte tar ansvar för något för att legitimera min existens

* När jag för femhundrasjuttiosjunde gånger tänker "men jag arbetar bäst under stress" och sedan sitter en halvtimme innan någon form av inlämning med ett halvt A-4 framför mig och gråter

* När jag KASTAR mig bakom närmaste ställe en kan kasta sig bakom när jag ser personer jag känner men inte orkar prata med och de ser mig och jag ser att de ser mig och det blir pinsamt tydligt att alla inblandade har sett varandra men vi ignorerar och hoppas vi aldrig ser varandra mer men det gör vi ju och då upprepas procedur

* När jag tänker "mitt hår är inte SÅ fettigt...?" *raggarduschar*

* När jag räcker upp handen på seminarier utan att ordentligt ha utarbetat min fråga/smarta spaning och har glömt vad ens ämnet var när jag väl får ordet 

* När jag inte avslutar det jag påbö