Och som sista utpost, kvinnan.

Jag skulle ju inte skriva något apropå Internationella kvinnodagen. Jag blir så arg, så frustrerad, så ledsen. Får ångestont i bröstet. MEN VAFAN jag brukar ju aldrig hålla vad jag lovar så det kan jag fortsätta med lite till:

De som med en svårslagen envishet biter sig fast vid viljan att göra skillnad på folk och folk återkommer ofta till en sak: biologin. Det är NATURLIGT att kvinnan är si och mannen så, det är NATURVETENSKAPEN som är det yttersta beviset på det oövervinneliga mellanrummet mellan man och kvinna. Och det är väl ändå märkligt, att det endast och enbart är här det biologiska argumentet går att slänga sig med och att folk faktiskt inte omedelbart drar öronen åt sig i ren självbevarelse. Att idag dela in människor i "raser" och därmed tillskriva dessa karaktärsdrag är (i alla funktionerande delar av samhället) förknippat med idioti vi inte tar i med griptång. Vi ser att olika ursprung betingar olika utseenden men att detta skulle översättas i egenskaper hos individer ser  de flesta av oss som mumbojumbo på avancerad nivå. 

Men kvinnor. De styrs ju så mycket av HORMONER. Av MODERSINSTINKT. Av en biologisk drivkraft att VÅRDA, PYSSLA, UPPFOSTRA och SAMLA. 

Jag blir så matt att jag måste sätta mig ner  av blotta vetskapen att vissa håller denna idioti för sann.

OCH INNAN folk går bananas (jag har inte fått några kommentarer här på bloggen än, tänk om detta inlägg kunde orska en KOMMENTARSFÄLTSSTORM!?) vill jag tillägga att ja jag vet väl för i HELVETE att det är biologisk skillnad på kvinnor och män (och framöver talar jag bara om män och kvinnor i biologisk bemärkelse, alltså de som ser sitt medfödda och psykiska kön som samma). Många kvinnor kan skapa ett liv i sin mage. Många män har penis, unt so wite. Jag säger inte ens emot att det finns vissa biologiska drifter: jag gillar inte ens barn - i plural, jag älskar vissa barn som individer - men även min livmoder kan skip a beat när jag ser en ovanligt gullig knodd. Men att jag skulle vara ett sådant offer för mina biologiska drifter att det skulle göra att jag är en SÄMRE yrkesarbetande människa? En svagare individ? Mindre intelligent än min manlige klasskompis, mindre modig än min bror, mindre passande för höga samhällspositioner än min kompis? Jag blir aldrig så otroligt förolämpad som när någon vill kategorisera mig efter att jag råkar vara begåvad med en vajayjay. Jag är mer än de antal x-kromosomer jag har. 

Vi är människor. Hade vi varit så himla sugna på att vara "naturliga" hade vi dött av alla sjukdomar som inte kan botas med att gnaga på en rot, fått barn från sexdebuten för något så onaturligt som syntetiska preventivmedel har väl ALDRIG funnits, vi hade aldrig suttit i bilar eller flygplan. Vi hade befunnit oss i någon form av stenålder, där det här snacket om biologiska argument för att legitimera sexism hör hemma.

Vi är människor, att vi tar steg bort från naturen är vår grej. Så nästa gång du någon trycker in dig i det där trånga facket för att du är brud (eller snubbe!) le syrligt och fråga: "Antar du att jag vill/tycker/tror/kan det för att jag har [insert könsorgan].

Then watch them crash and burn.  

Serietecknare: Pontus Lundkvist

 

Bilder: