Att saker ändå löser sig på de mest fantastiska vis.

Pust. Tjugoåttonde maj tjugohundrafemton tio trettionio. Allt lugnt.

 

Vem kunde ana? 

 

För snart är det över. Tre års universitetsstudier utmynnade i en kandidatexamen (förhoppningsvis, FÖRHOPPNINGSVIS: vore det inte ett utsökt utslag av ödets idoni om jag nu inte får min C-uppsatssatan godkänd). Det trodde jag många gånger inte. 

Och nu sitter jag här, med en hög med C-uppsatser att opponera inför nästa vecka och ett sista seminarium i eftermiddag på den andra återstående kursen, sen är det klart. Och kan en tänka sig: jag har inte ett utan TVÅ sommarjobb, en praktikplats kirrad till hösten och en sommar fylld av roliga upptåg. Allting löste sig. 

Allt. 

Trots alla nätter i brottningsmatch med mina sängkläder, alla kallsvettiga tidiga morgnar, alla tårar (jag visar nämligen alla starka känslor genom att gråta - sorg frustration ilska glädje osv), allt ont i magen, alla stunder av apati framför flimmrande skimrar och tomma ögon i spegeln. Nu överdriver jag, naturligtvis, raljerar rent av. I det stora hela har det inte gått någon nöd på mig (svältande bortsprängda barn osv) - men det har varit en tung vår, ett tungt tjugohundrafemton. Men nu känns allting plötsligt lätt lätt som ett maskrosfrö över sommarvarm hud. En liten life lesson: det rer sig ALLTID som vi säger i Småland. Det kan ta lång tid och göra ont och vara förjävligt och outhärdligt men "håll näsan över ytan tills det vänder" som Lasse uppmanar. Några kallsupar är obehagligt men misstänker att det också är karaktärsdanande. 

Så nu ska jag ha seminarium sen ska jag och några C-uppsatser ta tåget till Stockholm för middag och marathon-tittning av New Girl. Sen ska jag sova länge äta mycket mat och gå på fester hela helgen, och suga märgen ur det ben som är Uppsala stad. 

STÖRST AV LYCKA TILL till alla som just nu sliter med uppsatser, hemtentor, tentaplugg och restuppgifter. Jag ska höja min alkoholhaltiga dryck i en tyst skål för alla er som sliter håret, hyperventilerar och sväljer bort gråten (eller låter den flöda). Yes, we can, för att parafrasera en viss president, och kan vi inte: vad gör väl det? 

Ett sista farväl är det väl ändå inte. Inom någorlunda snar framtid tänkte jag bidraga med några härliga härliga SOMMARBOKSTIPS! En litteraturvetare som sätter sina kunskaper i användning, det måtte vara de flygande grisarnas och frusna helvetenas tid?!?!?!?! 

Ta hand om er och varandra. 

Tjipp tjpp 

 

 

Bilder: