Det finns något tvångsmässigt över (många) svenska komiker

Jag minns att vi på min gymnasieskola hade en temadag med tema ”humor” en gång, anordnad av några elever. Första momentet var en diskussion med den klassiska frågan: får man skämta om vad som helst? Men enligt de som ledde diskussionen fanns det egentligen bara ett svar: ja.

Frågan är felställd, för den leder till ett cirkelresonemang. Vadå får? Man kommer alltid komma fram till att man får skämta om allt då vi har yttrandefrihet (så länge det inte klassas som typ hets mot folkgrupp), att humorn reglerar sig själv, att censur är fel och så vidare. Sånt som alla kan skriva under på. Men frågan brukar användas på ett annat sätt, som en retorisk fråga, ofta ställd av komiker själva: får man inte skämta om det här eller? Får som i, kommer någon lyssnare, någon i publiken, någon bloggare eller opinionsbildare vända sig emot det jag skämtar om? I så fall får man inte skämta om allt, för man har inte rätt att skämta om allt utan att någon blir kränkt, sårad eller illa till mods. Det är som att man tänker att humorn är helt opolitisk.

Jag var på stand up i lördags och fick höra skämt om Hitler, Breivik, folkmordet i Rwanda, Engla, incest och så vidare. Vad är det med (många) svenska komiker? Som att de nästan tvångsmässigt MÅSTE skämta allt som någon kan bli kränkt av. Det är som att dessa komiker i själva verket är de mest lättkränkta av alla. Som att de går i taket om någon bara insinuerar att det kanske är lite onice att skrika ”fitta” hundra gånger eller skämta om att (inte) ligga med sin treåriga dotter. Det måste hela tiden kunna finnas en diskussion, även inom humorn, och det är som att vissa komiker vänder sig mot detta.

Ge mig istället argument, genom humorn, varför det är rolig slash viktigt att skratta åt massmord och incest. För det finns argument, den bästa humorn är ofta den som gör lite ont. Ahmed Berhan formulerade det bra i sin sketch i lördags: ”Lars Vilks är en värdelös konstnär. Varför? För att de enda som bryr sig om hans konst är jihadisterna, och de är värdelösa konstkritiker.” Precis så: nbsp;på samma sätt som man inte automatisk blir en bra konstnär för att man är dödshotad, blir man inte automatiskt en bra komiker för att man skämtar om sånt som andra skulle dra sig för att skämta om.