Inget inlägg om en båttur på en kanal

God morgon.

Igår dödades minst 120 personer i Paris, och 42 i Beirut. Obegripligt, ogreppbart.

Det är mycket som händer i mitt huvud denna morgon.Jag tänkte skriva ett inlägg om en båttur vi tog på en kanal häromdagen, men det känns omöjligt idag.

Vi är i en tid där världen runtomkring oss svajar på ett sätt som är helt oerhört. Enorma mänger människor i rörelse världen över. Lidanden, katastrofer, kaos och död. Och allt pågår så nära men ändå så långt bort. Världen brinner, stormar, förstörs, så mycket ondska och orättvisor florerar på så många ställen. Men i mitt rum på Ottergemstesteenweg är det tyst och stilla.

När jag följde nyhetsrapporteringen i natt kom jag på mig själv med att tänka att det känns nästan som att jag är i stormens öga. Men det stämmer ju inte. Jag är inte i något öga. För jag är i trygga Belgien, som igår fördubblade sina gränskontroller under händelserna i Paris. Och om några månader ska jag hem till trygga Sverige. Jag är inte ens i närheten av någon storm. Ändå är det så nära, så påtagligt. Men jag råkar ha fötts i Sverige och inte i Syrien eller Afghanistan, och jag är inte en av de nära 60 miljoner människor som tvingats fly sina hem. Så det jag gör är att gråta till live-rapporteringen från Paris och läsa om drunknade flyktingar på massgraven Medelhavet. Världen stormar men jag råkar vara trygg.

nbsp;