Monokulturen

I samband med att en massa (primärt) 40-talister gått ur tiden så kom jag att tänka på en sak i kontrasten mellan två av dem. Kontrasten är såklart stor rent objektivt, men jag avser kontrasten för mig personligen. De två jag tänker på är Muhammed Ali och Thorbjörn Fälldin.

Vad jag kom att tänka på var kontrasten i hur mycket jag vet om dessa två män. Om Muhammed Ali vet jag att han var mästare i tungviktsboxning men fråntogs titeln och sin licens i samband att han vägrade tjänstgöra i försvarsmakten under Vietnamkriget. Jag vet att han gavs rätt i sin vägran på religiösa grunder i högsta domstolen. Jag vet att han var en machiavellisk man med civilkurage. Jag har sett Thrilla In Manilla och When We Were Kings flera gånger och älskar dem. Han var en mycket fascinerande man.

Om Thorbjörn Fälldin vet jag att det var något om någon kärnkraftsstrid, man skulle ladda eller inte ladda en reaktor eller nått.

Det kanske inte känns så anmärkningsvärt, men bara någon generation innan mig tror jag ett sådant kunskapsgap skulle vara chockerande. Att inte kunna något om en viktig statsman och regeringschef i sitt eget land jämfört med vad man kan om en boxare i Amerikatt.

Kulturen är global, och det är på både gott och ont.

Nej, förresten! En sak vet jag om Thorbjörn Fälldin. Stor kuk, tydligen.

"This is not wraastling!"

Som de flesta andra brukade jag fnysa åt wrestling. Så inte längre. Polletten trillade ner för mig med detta:

 

 

Man säger att wrestling inte är äkta. Man kan säga många saker om vad som händer i det här klippet, men aldrig att det inte är äkta. När Mankind faller fem meter ner på ett bord är det äkta, när han faller genom buren ner på en plywoodskiva är det äkta, häftstiften är äkta, blodet är äkta, tårarna som Terry Funk fäller är äkta.

Det är Amerika i sin renaste form, självuppoffring för underhållning, allt för showen. Det måste man bara älska.

London Has Fallen

Motkultur. Ett ord man vanligtvis skulle använda om vänsterrevolutionär spoken word-poesi eller motsvarande. Vi lever dock i tider där jag tror att man behöver omdefiniera den saken. Mitt förslag stavas London Has Fallen, en färsk actionfilm i regi av svenska Babak Najafi. Den är så fullständigt motvalls huvudfåran i västerlandet att det känns som ett skämt, och kanske är det det.

I korthet så handlar det om en massiv terroristattack i London där ett antal världsledare samlats för den brittiska premiärministerns begravning. Världsledarna dukar under tillsammans med ett antal hundra civilister under spektakulära former, men USA:s president, spelad av Aaron Eckhart, klarar sig genom beslutsamt agerande av sin livvakt, spelad av Gerard Butler. Undantagstillstånd utlyses och vårt radarpar måste fly undan terroristerna i ett ödsligt London. Tydligen så är sociopati mycket meriterande hos fiktionens Secret Service, för Butlers livvakt tar varje tillfälle han får att vrida om knivar i sår. Han uppvisar en sadism den moderna tittaren inte riktigt är van vid. En särskilt galen scen går ut på att han talar med en terrorist på walkie-talkie samtidigt som han just vrider om en kniv i terroristens bror för att inducera väl hörbara ångestvrål. Efteråt frågar Eckhart: "Was that really necessary?"

"No. It wasn't," blir svaret.

Det blir som sagt lite komiskt och antingen så förstår folk skämtet (och uppskattar det) eller så fyller den här filmen ett behov. Personligen tror jag det senare, att uppskatta en metapolitisk poäng så mycket att man sitter igenom 99 minuter av det lär inte vara aktuellt för de stora massorna, filmen är ju inte ens bra. Nej, vad jag tror är att samtiden är så skruvad att ett behov för den här typen av hypermaskulina, illasinnade underhållning uppstått som reaktion. Det här behovet stavas tydligen en miljard inspelade kronor hittills.

 

Like sands in the hour glass

Läser en intervju i hårdrocksmagasinet Close-Up med Richie Faulkner. Faulkner spelar gitarr i metalbandet Judas Priest, ett jobb han fick efter att KK Downing slutade 2011. Han ger ett ganska sympatiskt intryck, de brukar göra det, de här hårdrockarna. Han hyllar de trogna fansen och pratar om att det är en dröm att spela med sitt egna favoritband.

Det slår mig hur dött narrativet är. Det västerländska rockbandet med vita brittiska (eller amerikanska) män födda på fyrtio- och femtiotalet är överspelat. Det har levt och verkat, men det är över. Bara skärvor av det finns kvar och dess efterföljare famlar efter sätt att göra det relevant igen. Famlandet utmynnar i genrer som metalcore och postgrunge, musik som för mig låter död.

Faulkner understryker detta, han bildar inget nytt utan tar en plats. Intervjun illustrerar saken genom att intervjuaren frågar om Faulkner valts för att han är lik Downing, varpå Faulkner svarar med en lista på andra långhåriga blonda hårdrocksgitarrister som han kan anses likna. Vissa på listan är redan döda.

Jag vill på intet sätt förringa 'rockbandet', det har skapat bland den absolut bästa populärmusiken genom tiderna. Jag ÄLSKAR Judas Priest och Faulkner är en mycket kompetent gitarrist. Men 'rockbandet' är i sin kulturella vinter, fruset på plats väntar det på intigheten.

Daddy issues

För den som lever under en sten så kan jag meddela att en ny säsong av Game Of Thrones kablas ut i etern på en otidsenlig veckobasis. Det är oupphörligt underhållande som vanligt, sätter klorna i en. Serien är jävligt bra, men det är vad det är, inte någonting annat. Det är en såpa med höga produktionsvärden i fantasymiljö. Jag menar, det handlar om en bred ensemble, en osande underliggande sexualitet och det ständiga temat är makt. Det säger ingenting om maktens natur, dess korrumperande kraft eller liknande, det är en motor för intriger. Det är ett överlägset Dallas.

Därför tycker jag det blir lite komiskt när man påpekar det för alla fanboys och de ballar ur. Själv tänker jag att det är en typisk kognitiv dissonans som jag själv gjort mig ansvarig till många gånger, som när jag vägrade se det narcissistiska i Batman. Samma sak gäller här: Inte kan väl de ha investerat så mycket i något så töntigt som en såpa? Det passar inte in i sättet de ser på sig själva. Men jag är här för att säga att det är ok. Det är ok.

Just det, en till grej: jag undrar om George R.R. Martin hade ett knepigt förhållande till sin pappa. Nästan varje karaktär präglas av ett komplicerat förhållande till sin far. Bara i det senaste avsnittet mördas inte mindre än två patriarker, den ena av sin egen son, och det är inte ens första gången det händer. Och den enda någorlunda bra pappan i serien är en död pappa! Han dog i första säsongen! Jösses, Martin har något olöst i sig där.

De nya gudarna

Jag är ganska övertygad om att det finns andliga kärl inom oss, och de kommer att fyllas med något. Det är ingen medveten process, men ett sökande som sker ständigt, obevekligt. Processen är inte medveten, men det är viktigt att veta att den sker, om inte så korrumperas anden. För någonstans finns en känsla för vad som passar i kärlet, vad som är gott att ha där.

Själv så tror jag inte att Apple-produkter håller måttet.

Bäst att ringa Saul

Vince Gilligan kan det här med att göra serier. Breaking Bad var en oavbrutet underhållande och gastkramande serie med ett visuellt språk jag verkligen gillade. Sen kom Better Call Saul vilket delar många element, men lyckas ändå kännas fräscht.

Det som är jobbigt med de här serierna är hur fatalistiska de är, det är närmast homeriskt hur huvudkaraktärerna gör sina val. "He cannot help himself," säger Sauls bror. Även handlingars moraliska tyngd är ett tema, och vilken tyngd sen, den är obeveklig. Alla betalar i slutändan. Sedan handlar de också om suggestionens makt över oss, hur sanningen slukas i skenet.

Det blir tungt att titta på, i alla fall för mig. Känner igen mig, men inte på det där bekväma, mysiga sättet som en tramsig komediserie kan få mig att göra. Inte många gånger man tänker att "hö hö, ja så är det verkligen!"direkt. Kanske är det här är vad konsten är till för, att få oss att se oss själva.

Eller så plågar jag mig själv i onödan.

 

 

Cirkeln sluts

Gymmet mitt hyr ut sina lokaler till grundskolor i trakten, det är således en del ungar där under dagarna. Idag var det lite killar i lågstadieålder i omklädningsrummet när jag kom in och de gjorde väl vad killar i lågstadieålder brukar göra: tjoar, busar, lyssna svårligen osv.

Vad jag dock lade märke till som en trevlig påminnelse om den tiden var att de sjöng One Direction för full hals. För säga vad man vill om den där åldern och dess partikulära problem (alla åldrar har väl sina) så är den ändå som ett sista andetag innan en lång, lång tid av att hålla samma andetag.

En tid av ständig oro inför att verka töntig eller inte passa in eller inte hänga med. Den tar lång tid och är jävligt jobbig, men även den tar slut.

På hemvägen sjöng jag att: wöööö ö-öw, that's what makes you beautiful!

Fideles Pugnando

Jag såg boxningsfilmen du jour, Creed, häromveckan med en åldrad Rocky Balboa som tar sig an en ny talang. Det är den typen av film som det klassiskt sett är acceptabelt för män att gråta till - sport, mentorskap (freudianskt?), motgång/uppgång - och jag kan utan omsvep säga att jag föll pladask för det. Det är den där typen av film vars tillkortakommanden man inte ens behöver förlåta eftersom den stora sagan överskuggar dem. Och ingen sport verkar bjuda på lika stora sagor som boxning.

Ta denna film till exempel:

 

Jag kan verkligen rekommendera att man ser hela, det är den bästa sportdokumentär jag sett.

 

Allting i denna film, från hur den orubblige Frazier rubbas till hur den machiavelliske Ali betalar priset för sin fåfänga, är just sagolikt. 

Den som myntade uttrycket "verkligheten överträffar dikten" torde nästan ha tänkt på boxning och boxningsfilm.

Celebrate success right

 

Får nys om att DJ Khaled är en stjärna på det hära Snapchat och kollar upp det hela. Så jag tittar på ett klipp där någon filmar en skärm som spelar snapchat.

Jag är officiellt inte nere med kidsen.

Syndicate content