DPG, LBC, 213

Jag har funderat på hur jag ska sätta fingret på vad som gör ens viktigaste kulturupplevelser till vad de är, vad som är kärnan i dem. Det naturliga är att använda begreppet ”nostalgi”, men jag har alltid känt att det är otillräckligt, att det bara skulle vara ett romantiskt skimmer som de där upplevelserna är insvepta i. Det är bara så banalt, dessutom var den tiden inte särskilt romantisk, så minns jag den verkligen inte.

nbsp;

Idag fick jag en aning, en förnimmelse av vad det kan vara. Illustration följer:

nbsp;

nbsp;

nbsp;

Detta är alltså Dogg Pounds debutsingel som först släpptes 1994.

nbsp;

nbsp;

nbsp;

Den här låten kom förra året på Schoolboy Qs skiva Oxymoron.

nbsp;

Jag tycker, mot bättre vetande, att den första låten är bäst. Vad jag menar med det är att den andra låten är tekniskt överlägsen, har en grym hook, en obeveklig tyngd över sig som passar temat. Den första låten är något av en andra rangens g-funk från slutet av dess gyllene era.

nbsp;

Anledningen till att jag tycker det är alltså inte för att jag dansade nerför sommarängar och kysste flickor till tonerna av Dogg Pound, det gjorde jag ju inte. Anledningen till att jag tycker det är att jag känner till berättelsen om Dr. Dre, Death Row, Snoop Doggy Dogg och hans kusin Daz Dillinger. Jag känner till berättelsen om västkusthiphopens mest monumentala beef, den mellan Dr. Dre och Eazy E, Death Row och Ruthless. Den berättelsen kan jag följa till någon gång in på 2000-talet, men sedan tappar jag tråden. Den tråden leder ett antal år senare fram till Schoolboy Q, men då är jag inte med längre.

nbsp;

Men den viktigaste anledningen är att jag känner till berättelsen om honom som lyssnade, pojken som blev kille, som blev man till de där tonerna. Han lyssnade inte på det kreddigaste eller det mest smakfulla, han tyckte att Dogg Pound var jävligt bra. Den berättelsen är den sanna, och det är det som är kärnan.

nbsp;

nbsp;

nbsp;