Sivia torg, del 1

 

 

”Mörker är billigt”, som Scrooge sade. Kanske skulle Scrooge ha uppskattat billigheten hos Pär-Johnny när han i vardagsrummets mörker slog skenbenet i soffbordet. Kanske inte.

 

Pär-Johnny svor till vant av smärtan och gick till balkongdörren, kände på dess handtag för att se till att den var ordentligt stängd, värme var dyrköpt och kunde inte tillåtas fly. Därför ruckade han på handtaget både en och två och tre gånger. Sedan gick han till ytterdörren, öppnade den och tittade ut i loftgången.

 

Det var tisdag kväll och en höst hängde i luften. Alla hade kommit hem från jobben, därför väcktes Pär-Johnnys irritation extra kvickt av soppåsen utanför grannens dörr. Ska det vara så svårt att gå ner med den till sophuset omedelbart? Nu stod den där och alstrade sjukdomar istället, drog till sig skadedjur. Han rynkade på näsan och andades som om han ville känna minsta doft, få sitt alibi för att knacka på irriterat och angeläget. Men det gick inte, så han tittade vidare. Längre ner i gången satt en tjock man från Syrien, Turkiet eller något dylikt land på en trädgårdsstol i plast och rökte pipa. Glatt hälsade han på Pär-Johnny som i panik vände undan blicken och drog igen ytterdörren.

 

Han tog till vänster in i köket och tittade på köksbordets brev. Vad en man av denna kaliber tyckte om räkningar behöver inte nämnas, men bland dessa låg emellertid också ett underkänt prov i svenska för invandrare. Det gick inte något vidare med språket för Pom, fast Pär-Johnny brydde sig inte nämnvärt om det, bara hon skötte sitt. Hon jobbade som lokalvårdare och pratade för jämnan i telefon med släktingar, så han tyckte mest att det var skönt när hon inte var hemma. Han visste sällan var hon var och de pratade ännu mer sällan.

 

Han muttrade särskilt över en telefonräkning när han gick till diskhon, han kände sig alltid lurad och funderade på att göra sig av med mobilabonnemanget. Vid diskhon fanns den flitigt utspädda handspriten, den smörjde han in händerna med (det kanske var något med den där soppåsen i alla fall) och sköljde dem sedan i det brännheta vattnet. Han spritade för säkerhets skull även en bit upp på de smala armarna; smala på grund av lågt testosteronvärde, det var Pär-Johnny fullkomligt övertygad om.

 

Innan han gick tillbaka in i vardagsrummet tog han en ny snus ur den egenhändigt sammanplockade satsen. Svordomarna när han slog sitt blåmärkta skenben mot soffbordet hängde kvar i luften, som om tystnaden hade gått och längtat efter något att omsluta och nu tog sin tid. Pär-Johnny satte på tv:n och drog ner kontrasten till smärtgränsen i tron att mindre ström dras då. Han var verkligen oerhört snål.

 

 

”Mörker är billigt”, muttrade han.