Daddy issues

För den som lever under en sten så kan jag meddela att en ny säsong av Game Of Thrones kablas ut i etern på en otidsenlig veckobasis. Det är oupphörligt underhållande som vanligt, sätter klorna i en. Serien är jävligt bra, men det är vad det är, inte någonting annat. Det är en såpa med höga produktionsvärden i fantasymiljö. Jag menar, det handlar om en bred ensemble, en osande underliggande sexualitet och det ständiga temat är makt. Det säger ingenting om maktens natur, dess korrumperande kraft eller liknande, det är en motor för intriger. Det är ett överlägset Dallas.

Därför tycker jag det blir lite komiskt när man påpekar det för alla fanboys och de ballar ur. Själv tänker jag att det är en typisk kognitiv dissonans som jag själv gjort mig ansvarig till många gånger, som när jag vägrade se det narcissistiska i Batman. Samma sak gäller här: Inte kan väl de ha investerat så mycket i något så töntigt som en såpa? Det passar inte in i sättet de ser på sig själva. Men jag är här för att säga att det är ok. Det är ok.

Just det, en till grej: jag undrar om George R.R. Martin hade ett knepigt förhållande till sin pappa. Nästan varje karaktär präglas av ett komplicerat förhållande till sin far. Bara i det senaste avsnittet mördas inte mindre än två patriarker, den ena av sin egen son, och det är inte ens första gången det händer. Och den enda någorlunda bra pappan i serien är en död pappa! Han dog i första säsongen! Jösses, Martin har något olöst i sig där.