Like sands in the hour glass

Läser en intervju i hårdrocksmagasinet Close-Up med Richie Faulkner. Faulkner spelar gitarr i metalbandet Judas Priest, ett jobb han fick efter att KK Downing slutade 2011. Han ger ett ganska sympatiskt intryck, de brukar göra det, de här hårdrockarna. Han hyllar de trogna fansen och pratar om att det är en dröm att spela med sitt egna favoritband.

Det slår mig hur dött narrativet är. Det västerländska rockbandet med vita brittiska (eller amerikanska) män födda på fyrtio- och femtiotalet är överspelat. Det har levt och verkat, men det är över. Bara skärvor av det finns kvar och dess efterföljare famlar efter sätt att göra det relevant igen. Famlandet utmynnar i genrer som metalcore och postgrunge, musik som för mig låter död.

Faulkner understryker detta, han bildar inget nytt utan tar en plats. Intervjun illustrerar saken genom att intervjuaren frågar om Faulkner valts för att han är lik Downing, varpå Faulkner svarar med en lista på andra långhåriga blonda hårdrocksgitarrister som han kan anses likna. Vissa på listan är redan döda.

Jag vill på intet sätt förringa 'rockbandet', det har skapat bland den absolut bästa populärmusiken genom tiderna. Jag ÄLSKAR Judas Priest och Faulkner är en mycket kompetent gitarrist. Men 'rockbandet' är i sin kulturella vinter, fruset på plats väntar det på intigheten.