Svenskargentinska kulturkrockar

Jag gillar egentligen inte ordet kulturkrock. Detta för att krock har en så osökt negativ klang; hårt, ont, farligt och med potentiellt dödlig utgång. Dessutom missbrukas ordet alltför ofta av folk som helt enkelt vill poängtera olika kulturers påstådda oförmåga att leva i symbios, vilket ju är högkvalitativt larv. Däremot kan jag ju inte förneka att det finns tillfällen när olika människors uppfattning om vad som är helt rimligt inte riktigt stämmer överens, baserat på kultur och traditioner. Skulle dock uppskatta ett mindre kantigt ord än kulturkrock ... Kanske kulturmöte eller kulturkram ?

Några sådana har jag i alla fall mött här i den lilla byn som är Buenos Aires. Här kommer ett axplock: nbsp;

1) Kindpussande. nbsp;

Gud alltså, detta ansiktskyssande. Jag hade ju viss erfarenhet av detta efter min korta sejour i Spanien, men det slog mig ändå med ny styrka hur otroligt obekvämt något så enkelt som en hälsningscermoni kan bli. Här nöjer de sig i alla fall, Gud ske lov, med en distinkt kindpuss och sen är det hela över: du behöver bara sikta åt höger (mycket högernormativt men what to do) blunda, smacka till och sen är det över. I Spanien kör de på två vilket innebar dubbelt så mycket tid med ansiktena tätt ihop = dubbelt så mycket obekvämt. Nu är vi dock ganska vana och det hela har utvecklats till att bli om inte en vana så i alla fall en smula mindre obekvämt. Det jobbigaste just nu är när vi möter argentinare som är omtänksamma nog att vara uppmärksamma på att vi är utlänningar och som vill vara artiga och hälsa på nordeuropeiskt manér: vilket gör att de flackar med handen halvvägs uppe till hälsning medan vi lutar oss framåt med kramp i kindmusklerna tvekande över vilken hälsningsprocedur som skall trumfa och därmed genomföras. Usch. Pinsamt. Stelt. Ovärdigt. Det blir som handen i skrevet när den ena vill skaka hand och den andra kramas bara att det blir handen i skrevet PLUS en fumlig puss i ansiktshöjd. Hua.

2) Det här med tider.

Ingenting stämmer vad gäller tid i det här landet. Till att börja med har argentinarna (och ryktet säger alla sydamerikaner generellt) ett nästan osunt avslappnat förhållande till tid. Mañana mañana ÄR en faktiskt företeelse. Till exempel är det väldigt svårt att säga när saker öppnar och stänger här: de tar det lite som det kommer, ibland kan en mindre affär slå igen några timmar mitt på dagen eller kanske inte öppna alls av oyppade anledningar. Barer och uteställen stänger ofta först när allt folk har gått hem och en hel butik kan öppna en halvtimme tidigare bara för att de såg att du stod utanför och kikade in. Ingen ordning alls, med andra ord. Dessutom är de ju helt tossiga vad det gäller mat- och sovklocka; Skalman skulle lida helvetets kval här. Det finns ingen logik eller möjligt fungerande system i deras dagliga rutin. Deras sista mål mat är typ 22.00-24.00? När de går upp typ vanlig tid som alla människor gör, på morgonen? Är det ett skämt? Vi försökte äta ute på en lite finare restaurang innan åtta-halv nio. De skrattade åt oss och hänvisade till riktig middagstid . En taxichafför sa buenas tardes - god eftermiddag - klockan sju på kvällen. Dessutom verkar inte staden ha ett system a la kontorstimmar eller arbetsvecka här: sopgubbarna kan köra förbi ett på natten och en lördagsmorgon kan taklagarsnubbar komma förbi för att fixa tak. Jag förstår ingenting.

3) Artigheten vs Rättframheten.

Argentinarna är ett nästan löjligt artigt folk. Tappar du något hinner du knappt reflektera över det innan någon vänlig själ plockar upp det åt dig, varje hola följs av ett gemytligt como estas eller como anda och ser du förvirrad eller nedstämd ut kommer en argentinare sättande som räddaren i nöden för att fråga vad hen kan göra för dig (hänvisar till tidigare inlägg om vänlig mekaniker). Samtidigt har argentinarna inga som helst problem med att berätta exakt vad de tycker och tänker, oavsett om du har delgivit dem en fråga på ämnet eller inte. Vi har fått förklarat av oss vem av oss som är bäst/sämst på spanska, hur vi borde eller inte borde klä oss ( ) och som utländska tjejer blir också vårt utseende regelrätt recenserat på daglig basis. Det sistnämnda är faktiskt inte så skoj. Jag blir dagligen påmind om min hårfärg (RUBIA RUBIIIIAAAA ) och kommentarer om hur vackra och snygga jag och mina kompisar är ekar mellan gatorna där vi går och cyklar fram. Är jag då en otacksam liten perra som inte kan ta emot en komplimang? Not so much. Det handlar inte om komplimanger, utan om män som tycker att de har en gudasänd uppgift att förklara för oss vad de tycker om vårt utseende. De söker inte ögonkontakt, de säger det inte ansikte mot ansikte, de skriker det när vi cyklar förbi, tutar och hojtar eller viskar det vi passerar på gatan (eller, min ABSOLUTA favorit, kallar på oss som om vi var djur). De har ingen avsikt att på riktigt söka kontakt. Ibland känner jag för att gå fram till valfri kommentator och säga Hej Vad gulligt att du påminde mig om att jag är blond, hade HELT tappat det för en stund, det hade kunnat bli pinsamt. Hur är läget? Jag misstänker att de ej hade varit så kaxiga då. Tyvärr är det inte ett problem som är begränsat till när en kultur möter en annan: de argentinska kvinnorna får nog sin beskärda del av skrikande och visslanden men kanske inte riktigt i samma utsträckning då vi blir mer enkla offer på grund av att vi helt enkelt ser utländska ut, med allt vad det nu kan innebära. Mer på ämnet det sydamerikanska samhället sett med genusglasögonen på kommer inom kort. nbsp;

nbsp;

SÅ kulturmöten på gott och ont minst sagt. Vad som slår mig mest är att allt i det här landet befinner sig i ett läge av absolut hundraprocentig känsloyttring, vilket förbluffar en inte så lite reserverad svensk med stark känsla för personal space. Värme är härligt men kan bränna likaså. nbsp;

Tills nästa gång, hasta luego