No. 51

 

 

Det här skaver i en. Det här som görs under begrepp som abstrakt expressionism, ”action painting”, att överge klassisk juxtaposition. Det kan intellektualiseras, sättas in i en konsthistorisk kontext, kan till och med vara behagliga tavlor som är trevliga att titta på, men kommer ändå alltid att skava i en; i ens estetiska sensibilitet, om man så vill. I slutändan är det en man som, innan alla andra, kommit på att man kan kasta färg på en duk på ett nytt sätt.

 

Tiden för att säga ifrån är sedan länge förbi: allt är relativt, konst kan nu uppstå överallt, när som helst, skapad av vem som helst. Det kan uppfattas som brutalt att säga något annat, att kräva något mer. Men visst känns det fortfarande lite fel när man ser en Pollock hängandes på en vägg där en Rembrandt kunde ha hängt.

 

 

Porr

 

 

Michelle Pfeiffer som Catwoman är ett fint minne, det var ett uppvaknande, men det infann sig under den perioden i livet då uppvaknanden fortfarande hade en renhet eller oskuld. Det var känslan av erotik, olastad av drift. Hon var skör och stark samtidigt och genomgick en så magisk transformation. Man ville bara vara nära henne, se vad hon hade för sig, veta vad hon kände.

 

Jag är tillräckligt gammal för att hålla Michelle Pfeiffers Catwoman som ett erotiskt uppvaknande, men jag är också tillräckligt gammal för att ha fått min första kontakt med pornografi genom det som kallades ”porr i skogen”. ”Porr i skogen” var gömmor i gläntor och partier där några invigda hade samlat ihop porrtidningar som de besökte när de kände sig manade. Porrtidningar som inhandlats av någons storebror på bensinmackar med femtiolappar fuktiga av handsvett. Vid gömman fanns bara drift, ingen erotik. Det kändes smutsigt, men tilltalade det där oförsonliga i en, det var dessutom förbjudet och omgivet av hemlighetsmakeri. Sen kom internet och porren i skogen lämnades till att regna bort.

 

Det känns oroväckande att pornografin finns så nära nu, det är bara några klick bort till det gränslösa. Säga vad man vill om att gå den vägen jag gjorde - en sadomasochistisk kattkvinna är kanske inte idealet för en sund utveckling – men jag kan inte tänka mig att det skulle vara bättre som det är nu.

 

 

Med skräckblandad förtjusning...

...inser jag att jag för en av få gånger i mitt liv inte har gjort som jag blivit tillsagd.

Bilder: 

Att tänka fritt är stort, att tänka på rätt plats är större

Bilden föreställer speakers' corner i Uppsala, en åttahundratusenkronorsmojäng som skall tjäna som plattform för svenskar som vill mötas och byta idéer i det offentliga rummet.

Jag kan inte riktigt släppa hur djupt svenskt det här är.

Enligt instruktionsmanualen är platsen avsedd att användas spontant, 15 minuter åt gången. Vill man hålla torgmöte, eller liknande, vid platsen ansöker man i vanlig ordning hos polisen, då har man företräde. Samtligt skall ske enligt lag och föreskrift.

Smaka på det där en stund. Känn hur paternalismen och byråkratismen lägger sig som en jämnt fördelad, tjock hinna över hjärnan.

Vi behöver tydligen en instruktionsmanual för att förstå att vi ska vara spontana och under hur lång tid vi ska vara det. Och var. Om vi inte ska vara spontana så får vi ansöka hos myndighet om att inte vara det. Som en sista touche påminns vi om att oavsett om vi ska vara spontana eller inte så gäller lagen.

Sådana här platser tenderar att uppstå organiskt i resten av världen och det är väl hela tanken? En plats med hög genomströmning och någon typ av folkliv där en gnista tänts. Så gör vi inte här i Sverige, var sak har sin plats, eller snarare avsedd plats.

Bild: Leo Pierini 

Bilder: 

DPG, LBC, 213

Jag har funderat på hur jag ska sätta fingret på vad som gör ens viktigaste kulturupplevelser till vad de är, vad som är kärnan dem. Det naturliga är att använda begreppet ”nostalgi”, men jag har alltid känt att det är otillräckligt, att det bara skulle vara ett romantiskt skimmer som de där upplevelserna är insvepta i. Det är bara så banalt, dessutom var den tiden inte särskilt romantisk, så minns jag den verkligen inte.

 

Idag fick jag en aning, en förnimmelse av vad det kan vara. Illustration följer:

 

 

 

Detta är alltså Dogg Pounds debutsingel som först släpptes 1994.

 

 

 

Den här låten kom förra året på Schoolboy Qs skiva Oxymoron.

 

Jag tycker, mot bättre vetande, att den första låten är bäst. Vad jag menar med det är att den andra låten är tekniskt överlägsen, har en grym hook, en obeveklig tyngd över sig som passar temat. Den första låten är något av en andra rangens g-funk från slutet av dess gyllene era.

 

Anledningen till att jag tycker det är alltså inte för att jag dansade nerför sommarängar och kysste flickor till tonerna av Dogg Pound, det gjorde jag ju inte. Anledningen till att jag tycker det är att jag känner till berättelsen om Dr. Dre, Death Row, Snoop Doggy Dogg och hans kusin Daz Dillinger. Jag känner till berättelsen om västkusthiphopens mest monumentala beef, den mellan Dr. Dre och Eazy E, Death Row och Ruthless. Den berättelsen kan jag följa till någon gång in på 2000-talet, men sedan tappar jag tråden. Den tråden leder ett antal år senare fram till Schoolboy Q, men då är jag inte med längre.

 

Men den viktigaste anledningen är att jag känner till berättelsen om honom som lyssnade, pojken som blev kille, som blev man till de där tonerna. Han lyssnade inte på det kreddigaste eller det mest smakfulla, han tyckte att Dogg Pound var jävligt bra. Den berättelsen är den sanna, och det är det som är kärnan.

 

 

 

Girls

Det finns en scen i första säsongen av Girls, den där Lena Dunhams karaktär konfronterar sin pojkvän om hans undvikande beteende. Han borde ha berättat, han borde ha gjort si och så, ni som har haft ett romantiskt förhållande kanske känner igen konflikten. När pojkvännen sedan visar en glimt av sitt inre vänder det på allt: där man hela tiden tänkt att han är ointresserad, omogen, ofärdig så är ansvaret, milt sagt, delat.

 

”You never asked! You never ask me anything, besides 'does this feel ok?', or 'do you like my skirt?', or 'how much is your rent?'”

 

Det var här jag förstod att Girls var någonting utöver det vanliga, någonting som verkligen inte var själsligt besläktat med Sex and The City. Jag hade blivit duperad till att tro något sådant trams och det kändes som ett friskt andetag när jag insåg det. Sex and The City handlar om fyra sociopater som åker nerför en gata kringgärdad av manliga kulisser, Girls handlar om fyra narcissister och de är lika sköra som oss andra.

 

 

Lena Dunham har självfallet inte samma ingångsvärden som större delen av sin generation. Hon är övre medelklass, har gått på ett mysigt liberal arts college, är ruskigt skärpt och har en vass penna, men hon, som ingen annan, har satt fingret på de moderna levnadsvillkoren för de i samma situation som henne. Vissa kallar dem prekariatet, andra generation y, andra millenials, men Lena Dunham vet uppenbarligen vilka de är.

Ingen har dött precis här

"Problemet blir när hela nyhetsapparaten tänker precis som jag sa: det är ingen som har dött, i alla fall inte här."

Premiär

Hej och välkomna!

 

Jag heter Erik och här tänker jag skriva om lite allt möjligt: hiphop, excentriker, självförakt och ibland kan det rassla till och handla om politik. Förhoppningsvis hittar alla något de gillar eller ogillar, men det skall åtminstone väcka känslan eller tanken, inte fördriva tid. I processen hoppas jag också att min egen andliga och intellektuella röta, som ständigt ligger och lurar, kan hållas på avstånd.

 

 

Det här blir bra.

Frågor som uppstår varje terminsstart

VT-15 har officiellt startat och med den kommer alla de sedvanliga spörsmålen:

Öppet brev till Uppsala kommun angående vandalism mot reklamskyltar

Kära tjänstemän på Uppsala kommun...

 

 

Syndicate content