I Flogstaparken intet nytt (bilder från massakern)

12 januari, 2015. Slakten har påbörjats. Många har redan fallit, och fler kommer de bli.

Lerstigarna sträcker sig hundratals av kilometer. Riktning? Döden.

Gott nytt!

Första januari. Den nyförlösta, fösta skälvande dagen på det nykläckta 2015. För många gör det varken från eller till, men jag älskar varje antydan till en chans på "en ny början". Måndagar, månadsskiften, skolstarter och så vidare; jag älskar allt på vad jag anar är ett osunt sätt. Detta gör att jag HJÄRTA nyårslöften. Jag har en hel hög som jag just nu är orimligt taggad på att ta tag i. Läsa mer. Vara utomhus och utsätta mig för den friska luften mer än stunden det tar att cykla från lägenheten till EP och tillbaka. Inte leva på lika delar raffinerat socker och luft. Men framförallt ser jag fram emot den där härliga, pirriga känslan som kommer med att inte riktigt veta vad som ska hända framöver; i år mer än på länge eftersom min ambition är att i juni ta någon form av examen. 

364 dagar kvar på detta fjuniga lilla år. Vi får väl åtminstone se till att de räknas, eller hur? 

 

Tjipp tjipp

En verkligt god fortsättning, kära ni

Är väl det finaste en kan önska sig. 

Jag har i sanning lyst med min frånvaro här på bloggen, detta på grund av skilda ting som vistelse i allmänt ointernetigt klimat såsom öken och berg till svårtyglad packnings- och hejdå-stress vidare till julstök med tillhörande firande. Nu är jag i den del av det mörkaste Småland som jag kallar hemhem, och således inte vilse längre (i alla fall inte i rent orienteringsmässig mening). Här skall jag bli tills min inofficiellt sista Uppsalatermin drar i gång i januaris slut, då en C-uppsats i litteratur om allt går vägen ska knopas ihop. Uppdateringens lidande har i och med detta förhoppningsvis nått ett slut! 

Jag önskar er nu en riktigt härlig julhelg. Där ni kan såsa omkring i raggsockor och mjukisbyxor, låta ert hår falla som det behagar och lämna alla måsten till senare. Där chokladaskar kan länsas, spel spelas, böcker läsas och filmer ses i något så saligt och ovanligt i vår tid som äkta lugn och ro. 

Vi höres snart, tills dess: tjipp tjipp! 

Vi som säger kanske åt Facebook-aktivism

Att ta del av ett engagerande Facebook-evenemang kan vara det mest betydelsefulla människor gör idag. Naturligt, i tider av digital soff-aktivism, reser sig en särgrupp. Vi som säger kanske.


Låt oss titta på ett par exempel:

 

Dessa tappra individer har valt bort grisen på julbordet. Onekligen ett modigt val. Vi lite mindre tappra människorna har fortfarande inte bestämt oss, men som tur överväger vi fortfarande valet. Kanske tofu, kanske skinka. Kanske båda.

 

 

Nog måste vi rädda de ovanliga ökenelefanterna minsann. Eller ja, kanske. Vi får se vad som händer först. Om de nu utrotas kan jag åtminstone säga att var jag vara nära att hjälpa till.

 

Nu måste vi ta ställning. Rädda värld... eller ja, det beror på. Jag har ju den där grejen i februari, och under sommaren måste jag jobba. Det får nog bli ett kanske på den.

 

Vissa kallar det den lates aktivism, men till dem säger vi: Kanske!

En termin klar men som tur är en kvar.

Om mitt utbyte varit slut nu till jul vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Det är ju egentligen nu jag börjat få fason på saker. Jag vette katten vem som sa det eller när, men ska man åka på utbyte och inte vet om man vill vara där ett år eller ett halvår, så sa denna att det är lika bra att söka ett år och eventuellt avbryta, än att söka ett halvt år och försöka förlänga.

I alla fall två av min utbytesvänner här i Trondheim ska förlänga sitt utbyte, det glädjer mig! Det var smärtsamt nog att säga hejdå till två fransyskor, en ungrare, en belgare, två tyskar och en ryska (men under rådande samhällssituation och hennes opassade skämt om Putin och Ukraina, så smärtade detta avsked minst).

Och det är ju något otillfredsställande att mixa tentaångest med flytta-hem-igen-ångest.

Själv har jag precis landat på Arlanda och inväntar tåget hemåt. Det känns tryggt att veta att jag ska tillbaks igen om tre veckor.

 

Lucia Trade Award och en Flådigare Jullunch

Senaste tidens jobb resluterade i två helt otroliga dagar (och kvällar, och nätter) på The Pierre i New York. 

Julstämmningen är total!

Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer (del 2)

Bättre sent än aldrig och perfekt till jul. Efter en intensiv plugga-period fick jag tillslut tid över för att skriva klart listan. Så här är den, de sista fem. Vilken film ska "vinna" – olidligt spännande!.. 

 

Nummer 5: 28 Days Later (2002)

Nå, visst kunde jag säga George A. Romeros Night of the Living Dead (1968) en film som kickstartade hela zombie-konceptet, eller hans Dawn of the Dead (1978) som spann vidare på idén genom att addera ytterligare hemska dimensioner. Jag kunde till och med säga den snäppet mer komiska filmen The Return of the Living Dead (1985).

Alla är filmer som på något sätt bidragit till den enorma zombiemytkulturen vars existens har helt tagit över dagens populärkultur.

Det tycks finnas en tidsandlig tanke om att vi idag närmar oss slutet. Vi lever trots allt i ett tjugofyratimmarssamhälle fylld med en negativ media som dagligen rapporter om krig, död, svält och miljöförstöring. Ur den synvinkeln blir det alltså svårt att inte snegla på idén om att vi som civilisationen skulle sluta fungera. Allt som krävs är kanske ett litet virus som, tja, jag vet inte – vänder oss mot varandra?

Detta är åtminstone vad vi får se i 28 dagar senare. Och likt föräldern som släpper av dig på en fotbollsmatch och är med i början, inser denne efter ett tag att det var alldeles för tråkigt och kommer tillbaka först när alla på fotbollsplanen är döda. Tjugoåtta dagar senare vaknar du upp och inser allvaret i situationen, det är nämligen så att de som inte är döda är istället mycket arga på just dig. Du får springa runt lite, träffa nya människor och därefter vänta i tjugoåtta veckor tills nästa film.

I helhet kombinerar den en budgeterad zombieupplevelse, med en högbudgeterad skräckupplevelse och slår ihop allt med ett mäktigt soundtrack som lämnar dig förvriden, tom och letande. Inlevelsen förstärks ytterligare genom den skak-smygiga filmningen, vilket kanske beror på att Danny Boyle inte hade rättigheterna till att filma i staden (London).

Sammanfattning: Panikartad zombieupplevelse som blåste nytt liv i genren med arga och snabba zombies – oavsett vad ni andra kallar dem.

Trailer till 28 Days Later

 

Nummer 4: Evil Dead 2 (1987)

Ettan var först med tvåan gjorde det igen och tio gånger bättre. En film som har format och fördjupat min kärlek för 80-talskräck. En subjektiv grej, men vilket annat barn skulle inte har slipats efter att ha sett denna ikoniska och komiskt förvrängda skräckfilm. Den där skrattade jävla hjorten har bränt sig fast i mitt inre och vägrar nu försvinna.

Det var helt rätt av Sam Rami att återvitalisera och komedisera originalet med en tvåa. Trots allt lider ettan av seg och tondöv dialog som nu har hettats upp och kortats ner. Istället lämnas vi med tio av tio effekter, hjärtklappande spänning och gapskratt runt varje hörn. Bruce Campbell som bara blir bättre desto mer vi ser av honom är heller ingen grej att klaga över.

Ett kompisgäng i en avskild stuga är idag ett koncept som har hackats till döds, om ni fattar vad jag menar. Något som Sam Raimi introducerade genom att att ställa sig frågan ”hur gör vi den billigaste filmen?” Allt som egentligen behövs är en stuga, några skådespelare och.. eller det var nog allt – eventuellt en kamera också.

The cabin in the woods (2012) utnyttjar samma grundtanke, fast vänder på steken femtio gånger. Och tack vare sin onda(!) mamma och döda(!) pappa lyckas de förnya intresset med att göra en rolig och tänkvärd skräckfilm. Inte bara en seriös hopp-och-skrick-fest.

Sammanfattning: En av mina personliga favoriter som gör skräck rolig och hemsk på samma gång.

Trailer till Evil Dead 2

 

Nummer 3: The Mummy (1932)

Jag talar alltså inte om Brendan Frasers The mummy (1999) utan Boris Karloffs. Mannen som spelade Frankensteins monster. Du vet den där klassiska fyrkantiga figuren med två järnpinnar utstickande ur nacken. Ja, han spelade även mumien i mumiens återkomst.

Bland alla Universals ikoniska skräckfilmer, Dracula (1931), Frankenstein (1931) , The invisible man (1933) och The wolf man (1941), tycks The Mummy ha blivit bortglömd i sanden. Konstigt då vi ”bara” tio år innan filmen hittade Tutankhamuns grav – som än idag virvlar med en mysterier och förbannelser.

Varför jag nu väljer den här filmen är kanske för att den kombinerar lite av alla filmer. Lite som kulminationen av monsterfilmer. Vi har först den döde Imhotep som vaknar till liv (Frankenstein), sen Imhotep som en karismatisk person (Dracula) och sist mysteriet (The invisible man). Och att filmen delvis, om lite väl delvis, är baserad på en annan av Bram Stokers noveller The jewel of seven stars (1903) gör ju allt ännu tydligare.

Rullen i sig är kanske inte bättre än någon av de föregående filmerna men gör istället något annat. Den utmanar (för att vara 30-tal gällande våld och sex). Och även då jag hatar mig själv när jag säger detta är The mummy en mer estetisk film.

Orden är få men välvalda och handlingen är långsam men stadig. Redan i början sitter man och biter av fingrarna, när exempelvis mumien sakta med säkert väcks till liv. Och jag menar sakta som i extremt långsamt – det tar säkert fem minuter innan han vaknar. Sen när allt är klart får vi knappt se mumien. Utan istället åskådliggörs han utifrån en skådespelares vansinniga och briljanta reaktion. Allt packat i ett genialt paket av spänning!

Sammanfattning: Den mest estetiska filmen bland Universals alla monster.

Trailer till The Mummy

 

Nummer 2: Braindead / Dead Alive (1992)

När namnet Peter Jackson passerar ett samtal är det oftast i samband med någon eller några av Sagan om ringen-filmerna. Vi hör däremot aldrig en konversation om hans tidigare filmer, ni vet b-godingarna Bad Taste (1987), Meet the feebles (1989) och The Frighteners (1996). Alla visslande på en simpel melodi: totalt motbjudande dekadens. Det var alltså samma kille som fick ett multimiljon kontrakt att göra en filmatisering av det mest populära och älskade fantasyeposet i modern tid.

Till min stora förvåning var det alltså Jackson-mannen själv som stod bakom en av mina favorit skräckisar. Det vill säga Dead Alive. En film där målet i varje scen är att överträffa den andra i vämjelse. Från den demoniska rått-apan, massaker med gräsklippare, till one-liners och extrema ”bossfights”, tar filmen allt som jag älskar från 80-talets skräck och mixar ihop det med en nypa pricksäker humor.

Sammanfattning: Det går egentligen inte säga mycket mer om den här filmen. Se. Den. Nu!

Trailer till Dead Alive.

 

Nummer 1: The Thing (1982)

John Carpenter är en sådan där figur vi egentligen inte hör så mycket om. Han har gjort en del mindre saker men verkar idag hålla sig undan de större projekten, vilket är förvånande. Mannen stod ju bakom några av de största kulfilmerna som 80-talet har att erbjuda. Hur han till exempel fulländade slasher-genren jump-scares med Halloween (1978), hur han skarpsynt kritiserade konsument- och mediesamhället i They live (1988) och hur han står bakom en av de mest parodiserande actionfilmerna med Escape from New York (1981), för att inte glömma den otroligt underhållande tvåan Escape from L.A. (1996).

Även om Alien (1979) var filmen som fäste klaustrofobi och paranoia på kartan så satt Carpenter pricken över i:et med The thing. Han visade att inte bara rymdvarelser är läskiga, men att vi människor kan vara minst lika vildsinta. Vi behöver inte lämna atmosfären för att hitta ett monster, utan istället vända blickarna mot varandra. Just det här psykologiska spelet drar Carpenter till sin spets i filmen. Lita aldrig på någon. Uråldrigt men tidlöst.

Filmens utnyttjar även de bästa anamtronics och practial effects som filmhistorian har att erbjuda. Gillar man effekterna i The fly kan man proppa munnen full med vidrigheter i The thing, där varje scen med monstret är mer motbjudande än den andra. Klippen när hunden konsumeras och armarna klipps av är bland de mest ikoniska minuterna inom skräckfilm.

Sammanfattning: Ville hålla mig undan höglistade Imdb-filmer, men det kanske var oundvikligt. Detta är trots allt är jäkligt bra film.

Trailer till The Thing.

Nu ar det sa illa att min blogg ljuger.

Bara rakt ut, samvetslost och helt utan pardon.

Varför ska man spela Shoreline?

Det går inflation i att skriva om utropet “Spela Shoreline”. Första gången jag läste om det var i en krönika på Fredrik Strages hyllningsblogg till sin egen svåra musiksmak. Han skrev om den odödliga låten av Broder Daniel som fått kulturstämpel och sedan flera år tillbaka hyllas på alla klubbar i slutet av varje utekväll när hela publiken gemensant skriker “SPELA SHORLINE”. Senast förra fredagen skrev Ergos egen Victor Sandström en krönika om när han som DJ avslutade kvällen UTAN att spela Shorline, och tomrummet som tydligen följde. 
 
Jag vet inte om jag tar ett för långt kliv på the wild side nu. Kanske skaffar mig fiender för livet, men vilken låt är Shorline? Jag har ALDRIG hör den. Jag har ALDRIG avslutat en utekväll svettig och gråtandes för att Shorline inte spelats. Eller lycklig och euforisk för att mitt skrik, resulterade i en spräckt DJtrumhinna, gav mig en sista dans tillsammans med Broder Daniel. 
 
Inte när jag började gå ut på falskleg på Tegelbruket när jag var 17, inte när jag var 19 och hängde på Koolingsborg och Debaser, inte när jag var 21 och klackade mig in på Amassadeur och White Room, inte när jag gick på Svartklubb i Liljeholmen, inte på festival, inte på någon nation i Uppsala. Inte på hemmafest och inte en enda gång på radio, vad jag vet. VILKA är det som vill spela Shoreline och VAR vill de att den ska spelas? 

För att komma till någon form av klarhet kan vi väl tillsammans lyssna på Shoreline med Broder Daniel. 

Alla som vill att den ska spelas räcker civiliserat upp en hand. 

 

OBS OBS: Det var en helt okej låt. OBS OBS detta var ingen samhällskommentar. OBS OBS jag tycker det är okej att gilla Shoreline. OBS OBS Hata mig inte, musiksverige, snälla. 

Nu är det snart slut.

Vad gör en då bäst för att förbereda sig på detta?

Syndicate content