Argentina: genusbrillor på

Argentina är ett ungt land vars historia är kantad av utvecklingshämmade faktorer som kolonialisering, olika former av diktatur och allmän korruption.

Bilder: 

Slutspurt

Tentatiderna närmar sig...

TACK!

Poängen med mitt inlägg om cancer var att visa att det är okej att skita i cancer. Att jag inte vill lägga ner tid på en värdelös sjukdom, utan göra roliga och viktiga saker istället. Saker som jag dessutom själv kan styra över. Just därför blir det lite dubbelmoral när jag nämner cancer i ytterligare ett inlägg. Men jag känner att jag inte bara lämna alla fina kommentarer och fantastiska mail som har strömmat in från vänner, okända, andra med cancer och de som förlorat älskade till cancer utan en kommentar:

TACK SÅ JÄVLA MYCKET!

Ni gjorde något svårt till något enkelt och bra. Jag är så otroligt tacksam att ni tog er tiden att läsa, sprida vidare och svara på min text.

Hur självständig man än är känns det alltid fint att veta att det finns så många som bryr sig.

 

Nytt radioprogram: En Bra Historia – Medeltida Spökhistorier

Har under veckan arbetat med ett vårt nystartade radioprogram En Bra Historia som sänds varje torsdag klockan 17:00 via Studentradion 98,9. Veckans tema var Medeltida Spökhistorier. Tycker att vi lika gärna kan fortsätta det här med Halloween ända fram tills jul – måste ju finnas någon vettig anledning till varför detta mörker fyller vår vardag.

I programmet pratar vi om hur en spökhistoria från 1400-talet kunde låta, i vilken vi följer Skräddaren Jons kamp mot de övernaturliga och skrämmande. Vi diskuterar därefter hur Skärselden fungerade som ett mellanläge för människor som fortfarande betalde av sina straff, och hur dem i vissa fall kunde nå ut till vanliga människor i hopp om hjälp. 

Lite senare i programmet presenterar vi också två historiska nyheter. Den första är att vi har hittat nya tecken på vikingar i Kanada. Den andra nyheten är om den sista amerikanska vampyren, där vi bland anant beskriver hur vissa ända fram till slutet av 1800-talet vände sig till vidskepelse och shamanism. 

--

Hursomhelst kolla in radioprogrammet här:

Känner mig som en Porteña

Följande saker har gjort att jag känt mig om en äkta Porteña, det vill säga Buenos Aires-böna, den senaste veckan 

* Jag gav en äldre något förvirrad dam en vägbeskrivning (hon frågade i och för sig efter gatan jag bor på och vi var femhundra meter därifrån MEN ÄNDÅ)

* Jag småskojade lite med señor panadería som undrade om jag skulle "ha samma sak som alla andra dagar" och vi hade ett litet "grevinnan och betjänten"-moment

* Jag har även blivit tjenis och bundis med annat folk i grannskapet, bland andre den snälle mekanikern känd från tidigare inlägg (som har ett namn och heter Julio)

* Jag har denna vecka till fullo bemästrat den argentinska trafiken och lugnt kryssat mig fram genom galenskapen som om jag inte voro född att göra annat

Andra saker som gör denna dag rolig är att jag förhoppningsvis (fingers crossed peppar peppar toitoi osv) ska få en privat guidad tur runt Litteraturinstutionen, att jag ska cykelfesta ikväll och att vi imorgon har fest i vårt älskade la comud och då har som största ambition att fylla vår profesor José Luis till någon form av bristningsgräns. Och i helgen ska jag på festival. The Hives hörde att jag skulle dit så de kommer också, schysst att de tar sig tid liksom.

Hasta luego, chicos. 

Hur det kan vara att ha cancer

För längesedan bestämde jag mig för att aldrig skriva en den här texten. Saker jag ogillar ska inte få ta upp min vardag om det inte är nödvändigt. Det är lite av mitt motto. Och att ägna mig åt att tänka, skriva och prata om att jag kanske dör i cancer en vacker dag, är verkligen något jag inte tycker om. Enda sedan jag fick diagnosen bröstcancer, genom ett telefonsamtal mottaget på en solig sandstrand i Nice när jag var 21, har jag därför valt att inte prata om det. Fram tills nu. 
 
Idag råkade jag nämligen ramla in på ett instagramkonto. Inget märkvärdigt konto egentligen. En 30-årig tjej som bor i New York, jobbar troligtvis med PR och är den sanna yrtypen av en modebloggare. Jag skulle inte säga att jag identifierar mig med en sådan person i vanliga fall, men hon hade snygga kläder så jag scrollade på. Förbi de vanliga frukostbilderna, outfitbilderna, brunchbilderna, tills jag stannade på en helt vanlig selfie, “off to the hospital for final scans” och nästa bild “celebrating I´m cancer free in this #tommyhilfiger coat” - för att sedan återgå till en avocadosmörgås med matchande väska. Och för första gången på fem år kände jag att jag kunde relatera till någon med cancer. Det handlade inte om henne som person och henns perfekta väskor, det var hennes absoluta ignorans och avdramatiserade inställning till en dödlig sjukdom som träffade mig, rakt i mitt kalla cancerhjärta. 
 
När jag fick reda på att jag skulle opereras, genomgå ett halvår av cellgifter och ytterligare en månad av strålning blev jag så jävla förbannad. Hela den hösten skulle försvinna och jag hade precis kommit in på ekonomprogrammet i Uppsala. Det var min plan, som inte skulle kunna genomföras. Jag som är van vid att få som jag vill, slita tills det går, jag försökte verkligen få det att funka trots medicinering. Saken med cellgifter visade sig tyvär att första veckan spyr man som en gris, andra veckan är man så infektionskänslig att man inte ens får åka tåg och tredje och sista veckan innan man får ny behandlig och återigen hamnar i kräkträsket, lägger sig illamåendet faktiskt men ger istället rum för känslan av att ätas upp innifrån. Jag brukar likna det det vid att dricka frätande syra. Givetvis har jag ju inte alls någon erfarenhet av det, men jag misstänker att det hamnar i samma kategori av obehag. Cellgifter gör precis det, fräter på allt. Det är bara att hoppas att det dåliga försvinner och det bra pallar stanna kvar. Att pendla till Uppsala varje dag var därför inget alternativ. Eftersom jag inte hade så mycket att göra under den här tiden googlade jag. Sinnessjukt mycket. Jag letade efter någon som var i samma sits. Hittade ingen. Givetvis var jag inne på oändligt många forum för cancersjuka, för cancerfriska och för snart cancerdöda. För vänner, familj, barn till någon med cancer, husdjur med cancer, cancer för unga och cancer för gamla. Förstår ni vilken deppig läsning det var eller? Jag blev äcklad, på riktigt. Det var sjalar, viktuppgång, bilder på droppåsar och nakna skallar. Och samtidigt som jag vet att jag hade allt det där, kunde jag inte relatera till något av det. Det var inte jag. Jag visste dock inte vad jag letade efter. Inte förns idag när jag hittade det där instagramkontot. Jag letade efter ignorans. Hade jag bara vetat då, att det fanns någon mer som inte brydde sig om det där problemet när celler äter upp varandra och långsamt tar kål på oss, utan som istället bara körde på, levde livet och visade att det gick så jävla bra, då hade jag känt en viss trygghet. 
 
Med det här menar jag inte att det är fel att engegera sig i sin sjukdom. För många är det säkert både bra och nyttigt att skriva om hur man mår, lägga upp bilder, gräva ner sig. Jag kan tänka mig att det ligger en viss storts stolthet och acceptans i det. Men det är inte jag. Jag tycker inte att cancer är intressant, jag är varken stolt eller accepterar det. Jag bryr mig helt enkelt väldigt lite om att jag har cancer. För jag har cancer. 2011 blev jag “friskförklarad”. Ett ord som för övigt betyder noll för mig eftersom man kan aldrig veta. Och mycket riktigt, hösten 2012 fick jag reda på att det kommit tillbaka. I lugnorna, bakom nyckelbenen och lite i levern. Det är kroniskt sa de. Så det sög ju. Det gick inte att operera och att brassa på med intravenösa cellgifter skulle inte heller slå ut det. Istället fick jag cytostatika i tablettform. Man kan säga att det funkar lite som diabetes, så länge man tar sprutan hålls det i schack. Jag ska inte säga att jag mådde prima av dem, men jag höll mig flytande. Den hösten annammade jag ignoransen och jobbade 90-timmarsveckor: c-uppsats, projektledare för en arbetsmarknadsmässa, styelseuppdrag. Istället för att gräva ner mig i det vidriga som jag inte kunde göra något åt valde jag det roliga som jag kunde kontrollera - och det gick förbannat bra. För mig är ignorans den överlägset bästa medicinen, jag gör det jag vill göra, och låter inte saker jag inte kan påverka hålla tillbaka mig. Det är sämst att få en cancerdiagnos, och man blir förbannad för att livet är så jävla orättvist, men det finns absolut ingenting att göra åt det. Det handlar om en annan slags acceptans, om att kroppen måste acceptera att det är hjärnan och hjärtat som bestämmer. En gång under den där hösten skulle jag ut på middag, och upptäckte att jag helt plötsligt hade 40 graders feber. Inte läge att vistas bland folk tyckte sjukhuset och ville att jag skulle ligga inne för observation under helgen. Helvete heller sa jag och blev så arg att febern försvann. Någonstans handlar det liksom om att bestämma sig, är jag sjuk i sinnet eller är jag sjuk i en liten del av min kropp. Livet går vidare och livet stannar definitivt inte upp för att man blir sjuk, tyvärr. 
 
Jag vill verkligen åter igen påpeka att det här inte är en rekommendation eller recept på hur man överlever cancer. Alla har sina sätt att hantera. Men det här är mitt sätt. Det är möjligt att de bara finns en enda person som läser det här och kan känna igen sig. Men om den personen känner sig mindre ensam, får känna samma lilla glädje som jag gjorde när jag äntligen hittade det där instagramkontot med två kommentarer om cancer. Om den personen som precis har fått diagnosen cancer och tror att livet är slut, känner att "fan jag kan göra det", då är jag överlycklig. För då kan jag till och med försvara att jag tagit tid från mitt riktiga liv och använt den till att skriva om cancer.

 

 

Jag hoppas alla har en fortsatt fin cancerfri söndag, oavsett om du har eller inte har cancer. 

Svenskargentinska "kulturkrockar"

Jag gillar egentligen inte ordet kulturkrock.

Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer

Det bör uppmärksammas att denna lista är högst subjektiv med ambitionen att introducera dig till något nytt och spännande, snarare än att lista dem högst rankande skräckfilmerna på IMBD. Jag vill heller inte sitta och berätta hela händelseförloppet i filmerna för er, utan kommer snarare fokusera på liknande filmer och ett par filmhistoriska anekdoter.

Tyvärr delar många idén om att skräckfilmer inte åldras särskilt bra, vilket må vara en välgrundad tanke men ack så felaktig. Skräckfilmer är så mycket mer än plötsliga skrik och sömnlösa nätter. De ska få dig att fundera och ifrågasätta dina föreställningar om verkligheten genom berättarkonst, spänning och dramatik. Det är alltså inte rädslan i sig som ska sätta spår utan dess bakomliggande betydelse – en idé som idag verkar ha gått förlorad. Hur som helst nog med detta, nu skall det listas.

 

Nummer 10: It (1990)

Svenska ”Det” är från början en tv-film i två delar och var säkerligen en ledande anledning till varför så många idag lider av coulrofobi. Rullen är även en av Stephen Kings mest ikoniska filmatisering (och bok), vilket till lite förvåning är tack vare clownen Pennywise; som utmärkt spelas av Tim Curry. Kort och gott handlar den om ett kompisgängs förföljelse av en demonisk och barnätande varelse som fritt kan förvandla sig till, ironiskt nog, individers fobier. Filmen utnyttjar även den oerhört originella formen av flashbacks som vilt hoppar mellan huvudkaraktärerna som barn och vuxna.

Berättelsen i sig kan ses som en kamp mellan människors rädslor och inre demoner. I När-de-är-vuxna-delen blir det särskilt tydligt eftersom filmen ständigt påminner oss om karaktärernas posttraumatiska stresssyndrom. Ibland lite väl ofta. Jacobs Ladder, som kom ut samma år, är ett annat exempel på hur PTSD kan uttryckas i film, fast då genom en Vietnamveteran. Alternativt kan filmen summeras genom barnens oförklarliga rädsla för saker och ting, i och med just monstrets vaga namn ”It”.

Det är svårt att göra en lista på skräckfilmer utan att ha med minst en Stephen King-film. The Shining är en återkommande toplistare som nog alla vid det här laget antigen har sett eller hört talas om. Just därför har jag heller inte med den. Några andra nämnvärda exempel är filmerna Misery med akademivinnare Kathy Bates och Carrie. Några mindre bra filmer, men listade personliga favoriter är den traumaframkallande filmen Cujo och den stjärnpackade samt härligt b-klassade Mangler.

Sammanfattning: It är en underhållande kultklassiker som håller sig uppe genom ren och skär nostalgi snarare än direkt filmkvalité.

 

Nummer 9: The Fly (1986)

För dig som gillar practical effects med dockor, smink och masker är Flugan med Jeff Goldblum en av de mest vidriga och motbjudande filmer som 80-talet har att erbjuda. Chris Walas som var en ledande figur inom kostymdepartementet gjorde ett strålande jobb med att verkligen fånga en människas förvandling till en fluga. Och det är just förvandling filmen handlar om, ja det och teleporteringsteknologi då. Du har säkert hört talas om berättelsen: en vetenskapsman uppfinner ett teleportör och råkar kombinera sitt DNA med en flugas.

Den tidigare versionen från 1958, med profilen Vincent Price, lägger större tonvikt på den läskiga teknologin och hur vi ibland inte kan kontrollera hur snabbt utvecklingen går. Allt det där med radiovågor, bombhot, etc. Det var läskiga grejer på 60-talet.

En av anledningarna till just varför 80-tals versionen är så mycket bättre är nog dels beroende på Jeff Goldblums pricksäkra skådespel som en narcissistisk vetenskapsman, men också på grund av filmens fantastiska skildrande av en person som sakta med säkert bryts ner mentalt liksom fysiskt. En tanke som har slagit och näst intill misshandlat mig, är faktumet att tematiken kan jämföras med åldrandet i relation till ny teknik. Vi har en man som förlorar både vett och sina tänder, och på samma gång ett tekniklandskap som lämnar äldre generationer bakom sig.

Sammanfattning: ”The Fly” är en skräckis för den som är ett fan av den underskönt makabra 80-talsgoren, samt för dig som gillar/står ut med Jeff Goldblum i sitt esse.

 

Nummer 8: Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)

Har man någonsin ramlat över en 1800-talsnovell såsom Whutering Heights, Frankenstein; The Modern Prometheus eller Dracula, kan jag härmed utlova dig en filmatisering av en hel litterär genre. Klaus Kiniski (avbryt allt du gör och kolla upp filmen Fitzcarraldo) tycks inte bara vara förkroppsligandet av den udda figuren Dracula i en underlig kombination med stumfilmen Nosferatu (1922), men också dåtidens förskönande av det avvikande och oförklarliga. Grizzly Man-regissören Werner Herzog har i denna film onekligen finslipat landskapet till att representera den otyglade och mystiska naturen som skräckromantiken skildrade.

Narratologin är inget av det oväntade utan följer delvis Bram Stokers novell, men är främst menad som en ”remake” av stumfilmen från 20-talet. Vi har vår Dracula, en man som besöker hans slott, stereotypiska romer, en vacker kvinna/hustru som blir förtrollad, en liten by, en massa råttor och digerdöden.

Filmen är även inspelad på både tyska och engelska. Vissa menar att den tidigare är bättre då skådespelarna lättare kunde uttrycka sig, men jag gillar personligen den lite mer tillbakadragna och osäkra stilen.

Sammanfattning: Filmatiserad skräckromantik i en klassisk underlig tysk stil.

 

Nummer 7: An American Werewolf in London (1981)

Nog en av de få filmer som faktiskt har lyckats gjort transformationen OCH själva varulven bra. Vi har filmer såsom The Wolf Man (1941), The Howling (1981), Bad Moon (1996), Underworld-serien, och Van Helsing (2004). Den sista gör faktiskt ett förvånansvärt bra jobb i att just designa varulven, mycket tack vare inspirationen från just nummer sju i denna lista. Vad som vanligtvis händer med varulvar i filmer är att de blir någon konstig kombination med en antagligen en hårlös varg eller en väldigt hårig människa.

Förvisso kan The Wolf Man förlåtas i och med dem begränsade resurserna. En rolig anekdot från inspelningen är att skådespelaren Lon Chaney Junior tydligen skulle fightas mot en björn i filmen, men att björnen helt enkelt sprang iväg och försvann.

Det finns även en intressant tanke med idén om varulven. Eftersom filmen gjordes när andra världskriget jobbade heltid kan förvandlingen av denna vardagliga människa till ett monster jämföras med nazisterna. Där vanligt folk smittades av en idé och blir under en tid förvandlade till hemska varelser.

Men juste, An American Werefolf in London var det. Berättelsen handlar om två amerikanska vänner som på något oförklarligt vis har tappat bort sig mitt ute i den engelska vischan, och vips blir den ena vännen biten av en vargliknande varelse. Han blir förd till sjukhus i London och där börjar hans resa från man till varg.

Regissören John Landis bakom bland annat Blues Brothers gör ett strålande jobb med att kombinera humor, action och skräck. Tunnelbaneklippet, där en man blir jagad, är en återkommande favorit hos många. Nazistreferensen gör även ett överraskande besök.

Summering: Varulvsscenerna är extremt välgjorda och filmen har en sund blandning av action, gore, humor och skräck.

 

Nummer 6: The Descent (2005)

Till mina stora förvåning har denna film inte fått mer uppmärksamhet när det kommer till kvalitetsmärkta skräckfilmer. På ytan är detta en till synes vanlig jumpscareiansk skräckfilm med äckliga monster, men under huven är det så mycket mer. Den utmanar gällande genusroller och får tittaren att tänka.

Handlingen går ut på att en kvinna förlorar sin make samt sina barn i en bilkrasch och spenderar året därefter med att återhämta sig. Och så en dag kommer hennes gamla kompisgäng och drar med henne på en utflykt, men suprise-suprise går inte allt som det ska. De fastnar i ett grotta där det bor någon typ av mullvadsmänniskor och får under resterande del av filmen kämpa för sina liv.

Det bör alltså förtydligas att filmen enbart handlar om dessa sex kvinnor. Den enda gången vi hör en man prata är under de första 30 sekunderna när maken fortfarande är vid liv. Men istället för att placera dessa karaktärer i stereoskopiska kvinno-roller blir de snarare nu individer, alla med sina egna och unika personligheter. Visst finns det den där personen som alla vet kommer dö först och en annan som är ”ond”, men själva könet är helt utelämnat. Regissören Neil Marshall har medvetet inte gjort en stor grej av det, vilket det heller inte borde vara (men tragiskt nog är).

Karaktärsutvecklingen känns på samma gång lite mer dynamisk och realistisk snarare än den stelt linjära hjälteresan från svag till stark. Det finns även en djupt rotad emotionell spänning mellan karaktärerna som inte riktigt förklaras men som ändå är tydlig nog att utgöra. Detta leder att handlingen får ytterligare dimensioner att arbeta med, och tittaren får verkligen chansen att tänka efter.

Sammanfattning: En film som levererar inom både skräck och eftertanke.

 

...resterande fem kommer om cirkus en vecka.

En välkommen injektion D-vitamin

Nu när oktober månad nästan är slut har våren kommit på allvar hit till la Argentina. "Vår" här är som högsommar hemma. Det är skönt att äntligen kunna svara "nej då jag slarvar inte med solskyddsfaktorn" (fast jag gör det) och ha på sig alla sommarkläder jag tog med hit. För några veckor sedan var vädret här regn blåst mulet repeat. Nu börjar det ordna upp sig och gårdagen spenderades tillsammans med spanskaverb på en filt i en park, så som sig bör. Jag blir dock årstidsmässigt konfys av detta: det är oktober nu och kommer bara bli varmare och varmare och när jag åker hem en vecka innan jul kommer det vara cirkus 40 grader och jag kommer ha förvandlats till en svettig pöl. Väl i Sverige blir jag hemskt besviken om jag inte möts av kyla och mängder av snö. Frusen pöl, alltså.

Det lata-dagar-i-solen-med-vin-vädret har medfört dålig uppdatering av yours truely, bättring utlovas.

Hej med sig!

Att lära sig språket

Innan jag flyttade hit till Trondheim, sa många hemma två saker:

1. Att jag skulle börja prata norska här
2. Att jag skulle träffa och bli kär i en norrman

Klicka på läs mer/Read more eller vad det nu står vettja!

Syndicate content