November, du underskattade

Min och månaden novembers relation är fylld av hatfull kärlek.

November förvandlar den färgstarka hösten till en grå och trist vinterblandning, ofta med några stänk snöblandat på toppen. Inte jätteuppiggande.

Men samtidigt är ju november en av de få månader som verkligen inte pressas av några skyhöga förväntningar. Det får liksom bli som det blir. Och det är helt okej att vara lite småslö eller köpa doftljus för 300 kr i veckan. Så det så!

I sann november-anda hoppas jag några av er sitter och slöar framför datorn med ett par varma tofflor på fötterna. Då kan jag passa på att tipsa om en av mina favoritartister som kom ut med ny skiva i år! Äntligen, äntligen. Han slog igenom med albumet Undiscovered 2006 som jag har lyssnat sönder (men ändå inte) för länge sen. Hans andra skiva gjorde mig faktiskt lite besviken. Den kändes så...kommersiell. Men nu har han hittat tillbaka rejält! 

 

Den här låten är underbar:

 

Hej Johan Falkman, det är jag till höger på bilden och i helgen gör jag inget speciellt....

Igår blev jag facerapad, på värsta tänkbara vis: han kommenterade på en statusuppdatering.

En sån där subtil "gud va bra skrivet gumman, så sant"-kommentar, som lätt skulle kunna uppfattas som helt ärligt menad, om man inte känner mig. Lyckad rape alltså. Kul.

Det här fick mig att börja skriva ett inlägg om att på facebook fångar vi dagen och umgås med "min mys" (myset verkar ha nått nya höjder). När jag hatat klart läste jag Johan Falkmans krönika. Han hatar mycket bättre än jag gör. Så jag raderade min text och nöjer mig med att rekommendera er att läsa hans istället.

 

Vad mer?

Jag, Bella och sju tjejer till var på Holmiana i torsdags. Jag åt anka, och det var typ det, det.

Update: ps. jag hatar särskrivningar ds.

/H

 

 

Ett inlägg tillägnat Tim

"Jag uppdaterar aldrig" sa jag i lördags. Sen förklarade jag för Tim att jag inte tyckte att jag kunde skriva något av värde: "Vem vill läsa vad jag gör om dagarna?" Tim replikerade med att han visst tyckte att jag skulle skriva om vad jag gjorde. So here you go, ett inlägg om vår helg, Tim!

Fredagen stavades LÄMNINGSHELG på nationstidningen. När den går till tryckeriet måndagar var femte vecka vet jag att stundande lördag och söndag kommer tillbringas på nationen i redaktionens sällskap. Vår ockupation av tornrummet börjar vanligtvis fredag eftermiddag, och pågår till söndag kväll. Lämningshelgen bröts dock för min del av något helt fantastiskt: technoklubben Plattenbau på Kalmar Nation. Att de lyckats få dit Sven Tasnadi från Cocoon Records är för mig obegripligt och framför allt enastående. Efter vinmiddag i majklockan äntrade vi Kalmar klockan elva, och gick inte förrän stägning. Har inte dansat mig så svettig sen Felix Cartal mixade på Världskulturmuseet i sommras, och det är ofta efter sådana klubbkvällar jag tänker på hur mycket jag saknar det; att gå i trans till mekaniska ljud i en lokal där rökmaskiner och strobs gör att man tappar lokalsinnet totalt. Efter att Kalmar avslutat lördagens version av vad som troligen är den bästa klubben i Uppsala hösten 2011 gick jag så småningom hem alldeles för sent, söndag var tungt. Men tidningen blev klar, jag fick den elektrokur jag behövde bland manskörer och punschvisor (har ju slutligen slutat att gå ut i Uppsala, efter att i ett år varit en så frekvent besökare på typ Stocken att det blev pinsamt). Allt som allt: MVG!

 

Här är Sven Tasandi förresten:

 

En midsommarsnattsalfapetdröm

Ibland funderar jag på hur dum man egentligen är när det kommer till uppfostran och frigörelse. Man ägnar första halvan åt uppväxten åt att vilja vara precis som sina föräldrar, andra halvan åt att vilja vara precis tvärtom. När man sedan teoretiskt sett borde ha distansierat sig och blivit en egen, neutralt föräldrainställd individ så inser man hur mycket föräldravanor som ändå smugit sig in. Detta trots allt motstånd trott att man gjort. En av dessa vanor är spelkvällar.

Missförstå mig inte nu, spelkvällar är i mitt tycke bland det bästa man kan ägna sig åt om man är ett lagom nördigt, härligt gäng människor och har en ledig kväll samtidigt. Det är dock precis detta som är så konstigt. Hur fasen kunde det bli såhär?

Husvagnssemestrar. Evighetslånga, fulla av bad, glass och lediga, fantastiska föräldrar som hittade på aktivitet efter aktivitet. Så kändes det ganska länge. Sedan kom det dramatiska stoppet, 13 årsåldern. Sommaren -05 byttes idyllen och extasen ganska radikalt ut mot en hemlängtan utan dess like och ett ebhov av att fly tillbaka till sin kompisbubbla hemma i stan. Det man tidigare betraktat som enbart en badplats blev också en fönstershoppingplats för halvt avklädda kroppar, glassen lockade betydligt mindre på grund av nyuppseglad laktosintolerans och föräldrarna var plötsligt, rent ut sagt, skitjobbiga. Det absolut värsta i frustrationen var dock det replikskifte som ofelbart levererades på kvällen efter det att grillmiddagen var uppäten och samtalet alternativt bråket dött ut:

Jag/sur tonåring, halv gråtandes av rastlöshet: -Jag vill göra något! 

*Tystnad* pappa tar en sista tugga mat)- Tja...

Tystnad

Jag: -HALLÅ?!?

Pappa: *tystnad* -ja... vi kan väl ta en alfapet eller?

Jag: *dör inombords*

Alla dessa kvällar jag tillbringat i ett förtält, med ett alfapet, myggor, fuktig kyla som tränger igenom värmeljusens tama försök till mysighet och en tyst, semesterlugn förälder parkerad framför som spelpartner. Förra sommaren kände jag att det räckte, skaffade ett sommarjobb och stannade i Uppsala över sommaren. Pendlade förvisso till Arlanda för själva jobbets skull men ändå. Kände mig självständig och glad. Denna frihetssommar ägnade jag kvällarna åt följande; matlagning, filmkvällar och, sist men inte minst, spel. Samma jäkla spel som förekommit i den där husvagnen, samma spel jag så desperat försökt undvika. Inte riktigt enligt planen.

Kanske är det detta som är att bli vuxen? Att kapitulera inför det faktum att spelen kanske var det som gjorde husvagnen åtminstone lite uthärdlig? Att erkänna för sig själv och sin omgivning att Alfapet är en riktigt bra grej, att plump äger och att TP kicks ass? Att min kväll igår var lika rolig som resten av denna termins alltmer frekvent förekommande spelkvällar? Jag vet inte...

...jag tror nog inte jag vill veta.

och sen får de ju alltid varandra

Jag är en sucker för romantiska komedier, typ Love Actually och The Holiday som höll mig uppe denna söndagskväll. Jag är en expert på att fantisera och romantisera om min vardag, händelser som i och för sig aldrig inträffar, men där av också min fascination för filmer som både får mig att le och att gråta. Ibland gråter jag för att det faktiskt är väldigt sorgligt eller väldigt vackert i filmen. Eller så gråter jag för att jag associerar till något som har hänt eller skulle kunna hända mig själv. Anledningen till att jag gråter bottnar för det mesta i mitt sinneshumör. Med andra ord skulle samma scen ena dagen kunna få mig att gråta av glädje och andra dagen av sorg.

Jag är rätt töntig. Och känslig. Och sen spelar ju Jude Law en av huvudkaraktärerna i The Holiday...

 

 

/Bella

Vad gör man om tröjan är noppig och jeansen trasiga?

...

Livet är... bra?

Egentligen hade jag tänkt att jag i vanlig ordning skulle skriva ett bittert inlägg med extensiva utlägg om hur extremt horribel min vardag är, till exempel genom att gnälla över hur mycket vi har haft i skolan och hur påfrestande det är att göra ett projektarbete på två dagar.

Nu blir det däremot inte så. Kanske är det bra; kanske är det dåligt och ni blir besvikna. Jag, däremot, vet att jag är förbannat jävla glad över det. Faktum är att jag är sjukt nöjd med livet, och mycket - om än inte allt - av det är på grund av, hör och häpna, skolan.

Det är inte du, det är Apple

VG på tentan, en nyinköpt MacBook Air och en nominering till redaktör för Reversen. Som man så fint brukar säga; Det går bra nu!

Så, datorn. Egentligen väntade jag mig mest en lättburen, smidig sak, inget storslaget utöver den förmodade panikångesten över för mycket spenderade pengar. Det var fel. Det jag nu upplever är något som påminner om nyförälskelse. Den bra sorten där kärleksobjektet i fråga inte är ute efter någon blondare, kurvigare version av en själv utan tycker att man är rätt bra som man är. Om jag fick välja och inte brydde mig om andras eventuella misstankar angående psykisk sjukdom så skulle jag nu sitta och pussa min lilla MacBook hela tiden. Tekniskt sett har det väl redan skett om än i mycket modest variant. Jag vill också klappa på den, bära den i famnen istället för i väskan, titta på det lilla äpplet och känna den precis lagom sträva touchpadytan under pekfingret. Det är dock ett förhållande där det ingår att ge och ta. Jämställdhet är ju viktigt. Jag får i utbyte mot min uppmärksamhet stöd och hjälp med pluggandet då word faktiskt fungerar, inget fläktsystem får hysteriska anfall vid mer än fem minuters användning och dessutom känner jag inte hur nya muskelknutor växer fram vid bärandet av datorväskan enkel väg till eller från Ekonomikum.

Det känns helt enkelt som att jag nått den oundvikliga punkten där jag måste säga det som ligger och pressar. -Sony Vaio... Det funkar inte längre. Vi kan väl testa att bara vara vänner från och med nu? Eller?

Mondays @ Västgöta

 

 

 

 

 

 

 

 

.

Hade jag en måndagskväll över skulle jag besöka Västgöta Nations kvällsfika. Mina foton ovan, från premiären förra veckan. Bakverk och smörgåsar av nationens ambitiösaste bagarpar: varje måndag mellan sex och tio!

Jag funderade över en rubrik men fann inga ord

Det är ingen nyhet att jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö och jag är ännu räddare att människor runt omkring mig ska försvinna. I vissa stunder är jag väldigt känslosam. Jag kan gråta för det mesta och ingenting, både av glädje och av sorg, åt löjliga tv- program och åt allvarsamma inslag.

Jag är rädd för att bli allvarligt sjuk och att någon annan ska bli det. Jag är troligtvis ännu räddare för bilolyckor och andra slumpartade händelser som kan få livet att vändas upp ned. Men jag har aldrig varit rädd för att bli förkyld, eller att få körtelfeber. Jag har heller aldrig varit orolig över att nekas hjälp den dagen då jag eller någon i min närhet verkligen behöver just hjälp. Jag har alltid förlitat mig på det svenska systemet och allt vad det innefattar, däribland den svenska sjukvården och framförallt 112, SOS Alarm – ett nummer du hanterar med respekt och bara ringer i verkliga nödsituationer.

Idag började rättegången mot den sjuksköterska som den 30 januari i år tog emot ett nödsamtal från en vän till mig. Han bad om en ambulans, inte bara en gång utan ett flertal. Han fick ingen och idag lever han inte längre.

Det finns vi som undrar hur utfallet hade varit om en ambulans hade skickats till platsen. Det finns ingen som kan styrka att han hade överlevt om så varit fallet, men det finns inte heller något som säger att han inte hade gjort det. Det finns en känsla och en röst inom mig som säger att slumpen fick vara med och avgöra. Det gör mig väldigt, väldigt rädd.

Det har hänt, men låt det aldrig hända igen.

/Bella

Syndicate content