What super successful students do before they start writing anything

...actually, you will totally believe what happens next!

Hög trohet

När John Cusacks karaktär i High Fidelity sade att han var trettio år och hade legat med nio tjejer, skakades min plumpa sextonåriga kropp i grunden. ”Helvete, helvete, Helvete! Är det vad man ska hinna med?” tänkte jag. ”Jag har ju inte ens legat med en.” Sedan följde en tid av ångest, den där riktigt självupptagna, banala ångesten man ofta får i den där åldern. Idag känns den där typen av ångest nästan fräck i sin självtillräcklighet, bara existensen av den känns som en förolämpning mot riktig ångest. Det är en ångest som behöver en rejäl uppsträckning, inget annat.

 

 

Sen nådde jag trettio, det hade jag inte trott, men det hände. Jag tänker inte avslöja om jag kom upp till High Fidelity-nivåer (tycker inte det vore gentlemannamässigt), men det visade sig inte vara något att ha ångest över.

Sanna VS den obefintliga konditionen

Det är någonting så otroligt ovärdigt i att försöka återfå en hopplöst tappad kondition.

Näthaters gonna hate

En uppmaning till alla: ge inte hatarna luft. Sprid inte hatkommentarer, skriv inte hatsvar.

Kung Fu

 


Det har varit mycket klipp i inläggen, och det ska det bli ett slut på. Det är en krycka, tyder på lathet och sådan vill jag inte vara. Men bara ett litet, litet innan en ny era börjar.

 

Den första kung fu-filmen jag såg var kultklassikern Enter The Dragon med Bruce Lee. Det blev snabbt en favorit, en sådan där film man på den tiden kunde se flera gånger i veckan och varje gång sitta lika trollbunden. Så här i efterhand känns lockelsen självklar, filmen förlitar sig på ren karisma. I huvudsak Bruce Lees karisma, självfallet. Han var verkligen inte en stor skådespelare, men han hade en närvaro som gör att man känna honom genom skärmen. Hypermaskulin, orubbligt självförtroende och en känsla av att han är en fjäder som spänns av ren vilja, inte en tillstymmelse ångest.

 

Ett viktigt uttryck för detta var naturligtvis kampscenerna, vilka är oerhört dramatiska i sina tystnader och pauser, men inte särskilt konstfulla estetiskt sett. Enter The Dragon är på det sättet artskild från vad den tände en gnista för hos mig: en filmtradition som fulländat estetik likt ingen annan.

 

Scenen ovan är från filmen S.P.L och är ett alldeles utmärkt exempel på detta. Tiotusentals timmar av disciplin har lett till den här scenen och all den erfarenheten sammanflödar under de här minuterna. Allting är tillägnat att göra den saken rättvisa och resultatet är praktfullt, elegant, en dödsdans som är livsbejakande.

 

Genren förlitar sig fortfarande på karismatiker snarare än skådespelare, men kan man förmå sig att se bortom det så finner man stor konst.

Nazi poster boy

 

 

 

Jag undrar hur många människor som ärligt kan säga att de omvärderat sin syn på rasism efter att ha sett American History X. Bland de människor jag känner är de enda som sett filmen och stärkts i sin övertygelse just rasisterna.

Ulltröjans förbannelse

Jag har ju tidigare beklagat mig över min bristande (studie)motivation här i mitt lilla hörn av internetet. Efter en del ~soulserching~ har jag nog hittat roten till allt det onda (som inte är pengar då denna person fortfarande inte fått en spänn av CSN sedan i september tack så mycket).

Bilder: 

"Jag gynnas ju av att Bildt är så jävla dålig va..."

Bland de nyktraste insikterna man kan få är att folk uppseendeväckande ofta är fulla med skit, och det gäller inte bara folk man tycker illa om. Göran Persson, till exempel, ingen jättefavorit, men väl en skicklig politiker med känsla för manövrarna och duktig på maktspråk. Det han säger här om Kim Jong-Il dock, att han rakt ut skulle ha erkänt Nordkoreas industriella otillräcklighet, det hittar Persson på. Föremålet för en personkult och frontfiguren för den mest västfientliga staten i världen skulle erkänna det för en representant från detta väst. Nä, det flyger inte.

 

En nykter insikt, men visst är det skönt också, att se att man inte är ensam med att vara skitfylld.

 

 

Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa

"Pride" är, liksom Thatchers ledarstil, kompromisslös

4 Blocketannonser från Uppsalas alla hörn

När man ständigt lever på svältgränsen finns det bara en plats att vända sig. Blocket. Du heliga moder av prutning och onödigt skit. Hör min bön och giv mig... en gigantisk väsande kackerlacka för en tjuga? TAGET!

 

Syndicate content