Sluta slåss om knappa resurser

Kårobligatoriets avskaffande har gett kåren och nationerna ekonomiska och ideologiska problem. I dessa tider är det viktigast för nationerna och Uppsala studentkår att fokusera på gemensamma lösningar som tar vara på båda parternas specialitet, skriver Joel Gordon Hultsjö.

Foto: Lina SvenskJoel Gordon Hultsjö är utbildningspolitisk krönikör för Ergo. Han är medlem i Vänsterpartiet och skribent på bloggen Alliansfritt.nu

Kårobligatoriets avskaffande 2010 har givit Uppsala studentkår och nationerna både ekonomiska och ideologiska problem. Framtiden ligger i att ta tillvara på var enhets specialitet inom alla de beståndsdelar som utgör Uppsala studentgemenskap, inte att slåss internt om knappa resurser. Debatten som förts mellan Heimdals ordförande Pontus Westerholm (Ergo 04/20) och Uppsala studentkårs ordförande Max Stenberg (Ergo 04/20), om studentkårens framtida engagemang i social verksamhet, är bara det senaste exemplet på det. För att sätta denna debatt i sitt sammanhang är det viktigt att blicka bakåt. 1849 grundades Uppsala studentkår av studenter och nationsveteraner. Under en fest på hotell Gillet i Uppsala, som sedan dess betraktas som studentkårens skapelsemoment, uttalade sig sedermera universitetets första professor i nordiska språk Carl Säve i de enande orden:

 ”Låt oss således även arbeta på en studentkårens förening i anda och sanning… under fullt erkännande av den högre enheten: en enda, och enig studentkår!”

Under 1920-talet slutade studentkåren endast ha en ceremoniell och sammanlänkande funktion, och började istället på allvar ta tag i de studentfackliga frågorna. Uppsala-modellen etablerades allt tydligare och de båda parterna specialiserade sig på sina kärnuppgifter. Ett framgångsrikt samboskap inom studentstaden Uppsala var resultatet. I en avskedstext i Ergo 1936 (1936/11) gav avgående studentkårsordförande Karl Söderberg sin mening om studentkårens relation till nationerna:

”Ingen av oss uppsalastudenter står utanför den gemenskap som studentkåren utgör. Vad som sker i kårens namn är avsett att vara till allas vår gagn. Må vi då också alla känna vår plikt att så långt det är möjligt taga aktivt del i detta arbete och i varje fall ge det vårt erkännande och solidariska stöd”.

De följande decennierna
innebar att detta arbete för vår allas gagn intensifierades. 1964 instiftades ett institutionskollegium på universitetet där studentrepresentanter satt med. Under samma period minskade nationernas roll och medlemsantal, så ävenantalet storslagna ceremoniella sexor. Balansen inom studentgemenskapen upprätthölls. 1969 infördes dagens system med studentrepresentanter på kurser och program, en vinst som universitetets tidigare rektor Torgny T:son Segerstedt såg som 68-rörelsens ”bestående värde”.

Vid dagens datum har situationen förändrats dramatiskt. Kåren har idag splittrats i mindre delar, vilket lett till otydligare rollfördelning och mer isolationism inom studentgrupperna. Kårobligatoriets avskaffande kändes i både kårens och nationernas medlemsantal. I dessa tider är det viktigast för nationerna och Uppsala studentkår att återgå till citaten av Säve och Söderberg, och fokusera på gemensamma lösningar som tar vara på båda parternas specialitet. För en enig studentkår som är till allas våran gagn.