Foto: Nordisk Film "Elle Marja som drömmer om en annan framtid än den som renskötare. Hon är målmedveten och tänker till varje pris förverkliga sina mål – att bli lärarinna och erkänd för den hon verkligen är."

Känslostarkt om syskonkärlek och rasism

Sameblod
Visas just nu på Fyrisbiografen i Uppsala


Manus och regi: Amanda Kernell
Producent: Lars G Lindström
Längd: 110 minuter
Produktionsbolag: Nordisk Film Production Sverige AB
Sverigepremiär: 3 mars 2017

I den hyllade filmen Sameblod får vi träffa den unga samiska flickan Elle Marja som drömmer om en annan framtid än den som renskötare. Hon är målmedveten och tänker till varje pris förverkliga sina mål – att bli lärarinna och erkänd för den hon verkligen är.
Lärarinnan Christina, vid internatskolan där Elle Marja går tillsammans med sin syster, blir en förebild för den unga Elle Marja. Men när hon frågar Christina hur hon ska göra för att utbilda sig till lärarinna får hon veta att den skolutbildning hon fått, inte räcker till. Den är inte densamma som för svenska barn, eftersom deras – samernas – hjärnor inte är tillräckligt utvecklade. Varje dag på väg till skolan blir samebarnen hånade av svenska pojkar för att de är mindre vetande och illaluktande.
Några vetenskapsmän anländer en dag i en fin bil till internatskolan. De kommer från Uppsala och Ella Marja har tränat på ett tal som hon ska hålla för det fina främmandet, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Forskarna har kommit för att mäta barnens skallar och för att fotografera dem nakna. Under fotograferingen slår varje fotoblixt mot Elle Marja som piskslag, så att förnedringen riktigt känns inpå kroppen, även jag som åskådare blir väldigt illa till mods av scenen. Hon bestämmer sig för att lämna Lappland och sin familj för att pröva lyckan i Uppsala.

Fotoscenen är den starkaste i hela Sameblod och den berörde mig mycket starkt. Filmen är storslagen och bjuder på fantastiska vyer från Lappland och Uppsala. I en scen från självaste lärdomsstaden får vi se hur Elle Marja bestiger den pampiga trappan upp till Universitetshuset med Geijerstatyn i bakgrunden och den underordnade musan därunder.
Sameblod är en mycket emotionell film om samernas situation under 30-talet och vilka känslomässiga skador rasism mot och förföljelse av en minoritetsbefolkning kan åsamka; om att inte passa in. Men den handlar också om förälskelse och syskonkärlek.
I biosalongen kan man känna hur publiken lever sig in i filmen och blir berörda av huvudpersonens öde. De sydsamiska skådespelarna jojkar ibland som en del av den samiska vardagen. De är amatörskådespelare som agerar riktigt bra och känns genuina. Berättelsen har ett långsamt och poetiskt tempo som verkligen vill lämna ett avtryck hos publiken. Kanske för långsamt i somliga partier men i stort är det en riktigt bara film.