Foto: Focus FeaturesI filmen Phantom Thread möter vi klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis). Han träffar servitrisen Alma (Vicky Krieps) på ett pensionat och hon blir snart hans nya musa. Men precis som sina föregångare går hon honom snart på nerverna.

Snyggt hopsytt drama om makt och manipulation

Phantom Thread
Regi: Paul Thomas Anderson
Royal

Det vilar något trögt och murrigt över minnet av 1950-talets England. Där efterkrigstiden på andra håll i västvärlden innebar att olika visioner om en ny modernitet kunde vädras och prövas, vilade örikets kultur och samhällsliv ännu kvar i traditionen. Den fashionable klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis), huvudpersonen i Phantom Thread, befinner sig också långt från det Swinging London som snart skulle komma. Han avskyr det nya honnörsordet chic, men har ändå en kundkrets som utgör gräddan av den yttersta europeiska societeten.
Woodcock gör klänningar. Tillsammans med sin syster Cyril (Lesley Manville) driver han ett modehus där tiden tycks ha stannat. Under sig har de en armé av modeller och sömmerskor. Reynolds är den ende mannen i huset. Despotiskt genomför han sina estetiska visioner, alltid med en modell vid sin sida. Kanske kan de kallas älskarinnor, men i sin distans till omvärlden har han exkluderat kärleken. Hans känslor är helt dedikerade till konsten och hans lust är inriktad på att av klä kvinnor, inte på att klä av dem.

Efter att ha gjort sig av med ännu en moatjé som sökt sig för nära, tar han sin lilla Jaguar ut till kusten. På ett pensionat möter han den tafatta servitrisen Alma (Vicky Krieps) och skönjer en perfekt kropp. Hon blir nu hans nästa musa. Alma flyttar in hos honom och Cyril i London och blir en ständig följeslagare i hans värv. Precis som sina föregångare går hon dock honom snart på nerverna. Han irriterar sig på hennes ljudliga brödknastrande vid frukostbordet, och stör sig på hennes omsorger och kladdiga ömhetsbetygelser.
Phantom Thread utvecklas till ett egenartat kammardrama där Reynolds, Alma och Cyril är de tre polerna i maktspelet. Den tröga femtiotalskontexten ger berättelsen en tidlös och närmast sagoaktig ton. Vi får inte veta så mycket om de olika gestalternas bakgrund, mer än att Reynolds ännu lever i en symbiotisk relation till sin döda mor. Varifrån Alma kommer, och vem hon är, får vi aldrig veta. Det är som om världen utanför Woodcocks modehus inte existerar. Den gör sig blott påmind genom de kunder ur adel och kungahus som besöker ateljén.  

De ständiga klädprovningarna formar filmens visuella röda – eller vita – tråd. Men detta är inte så mycket en film om kläder som en film om makt, manipulation och besatthet. Samtidigt är modeskaparens konstnärskap inget godtyckligt motiv. Spelet med kroppar, tyg och blickar är en given premiss för den mörka ironi som Paul Thomas Anderson etablerar i Phantom Thread. Det har talats om Hitchcock i samband med denna film, och visst är både Rebecca och Vertigo givna referenspunkter. Jag kommer också att tänka på Claude Chabrols många stilfulla och mångbottnade filmer i gränslandet mellan melodram och psykologisk thriller.
Sedan ska naturligtvis också Daniel Day-Lewis hyllas. Hans gestaltning av den plågade konstnären är lysande. Liksom den strama visuella inramningen och det suggestiva musikspåret.