Foto: TriArt FilmGabriella Pichler, tidigare känd för Äta, sova dö, fortsätter skildra klass och småstad i filmen Amatörer. Dramat utspelar sig i Lafors där man försöker locka en tysk lågpriskedja att etablera sig. Man vill bli ett nytt Ullared och tar ungdomar till hjälp för att skapa filmer som ska locka tyskarna. Filmerna blir inte godkända, men Dana och Aida fortsätter dra runt på moppen och filma.

Underhållande metadrama i film om film

Amatörer
Regi: Gabriela Pichler
Fyrisbiografen/Royal

En gång i tiden var stadsfilmer ett regelbundet inslag i biografrepertoaren. Långfilmer skulle ha förspel, och vad var mer kittlade än små porträtt av det växande folkhemmets geografiska knutpunkter. Filmer som Trelleborg – Porten mot kontinenten, Örlog och idyll – Ett bildkåseri om Karlskrona, eller klassikern om mönstersamhället Sandviken, Förnuftig fritid, förgyllde biobesöken. Alltid runt tio minuter långa, alltid med en speaker som förklarade vad som visades med hjälp av honnörsord cirkulerande kring lika delar framtidstro, historisk tradition och modern effektivitet. I takt med televisionens intåg, och den utopiska modernitetens uttåg, förvann dock genren från offentligheten.  

I Gabriela Pichlers
nya film väcks den till liv. Det är i lilla västsvenska industriorten Lafors som en film ska produceras. Inte för att visas på bio, utan som en del i kommunens strategiska kommunikation gentemot den tyska varuhuskedjan Superbilly. Lafors kan bli ett nytt Ullared om kommunledningen sköter sina kort rätt. Med nedlagda väverier, och skinngarverier som kämpar mot utländska konkurrenter med billigare omkostnader, är de dryga tusen jobb som projektet kan ge en nystart för orten.
Men tiden är knapp. Inom en månad ska Superbilly besöka Lafors och konkurrenten Alingsås. Och marknadsföringen av orten är eftersatt och gammaldags. En god idé är därför att låta den medievana ungdomen involveras i strategin. Kommunalrådet Musse (Fredrik Dahl) sätter igång ett gäng i årskurs nio, de ska själva få filma och skapa bilden av Lafors.
Förevisningen av resultaten blir en missräkning. En gangsterpastisch och ett sårigt tonårsporträtt passerar revy. Kanske charmigt, men absolut inget att attrahera tysken med. Och den tredje filmen provocerar kommunledningen rejält. Det är Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) som genom Aidas fostermor, som städar inne i kommunhuset, kommit in med kameran inne i de allra heligaste sammanträdesrummen. Dessutom har de fångat vardagsliv och attityder som inte visar den önskade idyllen.
Ungdomarna avförs nu från projektet och en rutinerad dokumentärfilmare anlitas för att göra en mer traditionell film. Men Aida och Dana fortsätter. För dem har filmen blivit en hederssak. De vill filma den verklighet de har omkring sig. De har inga riktiga begrepp för vad de vill göra, men i deras filmande fångas den sida av dokumentärens historia och praktik som kompromisslöst alltid sökt sanningen. Samtidigt pågår arbetet med den officiella dokumentärfilmen. Den präglas inte av sanningssökande, utan av propagandans minst lika långa tradition av att lägga verkligheten till rätta innan den visas upp.

Amatörer är alltså i hög grad en metafilm. Pichler skildrar hur verkligheten och bilden av verkligheten aldrig kan smälta samman till ett. Hur representationen av världen också är ett maktuttryck, och hur svåra filmskapandets ideal är att realisera. Antingen för att ens film skildrar obekväma sanningar, som i Aidas och Danas fall, eller för att kompromisserna leder över i korruption och tillrättalägganden. Samtidigt blir dessa konkurrerande bilder av den icke existerande orten Lafors naturligtvis också en effektiv berättelse om ett högst existerande Sverige. Det handlar om klass och om hudfärg, om genus, men framför allt om maktrelationer. Alla är de allvarliga teman, men Pichler och manusförfattaren Jonas Hassen Khemiri, arbetar lika mycket i komedins form som i det sociala dramats. I sitt lilla anspråkslösa format lyckas Amatörer vara både underhållande, engagerande och tankeväckande.