PressbildFilmen om den kvinnliga dansgruppen JUCK är en av Moa Estbergs favoriter på Uppsala Internationella Kortfilmfestival.

Perfekta små uppåtsparkar för torsk-på-rus-generationen

Ni har säkert också hört ryktena? I medvetandets periferi anas en svagt ringande klocka när du hör det. Uppsala Internationella Kortfilmfestival, visst är det väl en grej?

Fyra filmer jag uppskattade speciellt mycket

Vi andra  

Ung i Sverige är en grupp av unga afghaner som kräver att utvisningar till Afghanistan upphör. Vi följer Taha och hans vänner under deras kampanjande. År 2033 ska den kungliga teatern sätta upp en pjäs om Ung i Sverige. Regissören Abbe behöver få en helt vit ensemble intresserad.

 

Konstnären får barn 

Det manliga geniet försvinner in i en annan värld, en värld av kreativitet och inspiration. Han sitter isolerad från resten av världen i dagar och genom sin uppoffring skapar han den perfekta Konsten. Men vad händer med konstnären när hennes kropp börjar jobba för någon helt annan, någon mycket större än Konsten?

 

Juck

JUCK är en mix av dokumentär, dans och fiktion. Filmen skildrar den kvinnliga dansgruppen JUCK, som gjorde ett namn för sig år 2013 med en video som blev en viral världshit. Deras banbrytande uppträdande ställer frågan: vad är femininitet?

 

Lingonnatten

Mary försöker haffa den kända rockstjärnan Julien genom att låtsas vara en musikjournalist. Av ren tur lyckas hon bli inbjuden till Juliens hotellrum. Väl på hotellrummet drabbas hon av ett rött hinder. Kommer hon att lyckas få Julien ändå? En komedi om sex och skam.


Jag gissar av att många av er, liksom jag, kan räkna på (mindre än) en hand hur många gånger i vuxen ålder ni sett en kortfilm? Det är just därför mitt självtilldelade uppdrag under de kommande raderna är att knata med den där svagt ringande klockan från ert medvetandes periferi, rakt in i medvetandets "center of attention". Ni ska helt enkelt inte kunna undvika det där ljudet. Men jag lovar; jag ska försöka spela de ringande tonerna fint.

Jag har nämligen, för Ergos räkning, fått möjligheten att få se på några av de filmer som är bidrag i den nationella deltävlingen i Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Sammanlagt visas 300 kortfilmer från fler än 50 olika länder på fyra biografer i centrala Uppsala mellan den 22:a och 28:e oktober. Filmerna tävlar i olika kategorier, förutom den nationella tävlingen finns kategorier såsom Blodsband, Street Smart, Raffinerat Animerat och Metamorfos.

Vad är då speciellt med just kortfilmer? Den gemensamma nämnaren för de filmer jag har sett är att samtliga kortfilmer belyser ämnen som spänner över breda terränger, samtidigt som alla utspelar sig i väldigt specifika miljöer. Det är ett ganska svårt sätt att fånga något, men det är också det absolut bästa när någon lyckas. För är inte det tydligaste symptomet på samtidens nervösa fåfänga en bild på en stockholmare i Hövdinghjälm? Och livets hopplöshet skiner ju faktiskt absolut starkast sekunden då blodsprängda ögon möter sig själva i badrumsspegeln en för tidig morgon. Det är sådana situationer och känslor som kortfilmerna lyckas fånga på ett ödmjukt sätt, just genom att fokusera på det stora i det lilla. På så sätt belyser och illustrerar filmerna de mest invanda strukturerna. Ni vet de som är så ingrodda i oss och i samhället att det kan bli svårt att förklara vari de består? Deras starkaste existensbevis är att en har svårt att komma på ett enda ställe där motsatt struktur lever och frodas, eller ens knackar försynt på dörren. Ni vet, ibland är det ju svårt att se skogen för alla träden.

Men kortfilmerna lyckas ändå sätta de där strukturerna framför ett zoomobjektiv och med hjälp av ljussättning, dekor och ljudmattor (samt ofta en hel del ekonomiska bidrag från Nordiskt filminstitut eller SVT) belyses och illustreras de mest invanda och självklara maktobalanserna. Och de breda strukturerna sätts in i ett smalt, och ibland helt galet, narrativ. Men vad förklarar egentligen orättvisan mellan det manliga geniet, som offrar sig själv för konsten genom att gräva och åter gräva i sitt inre, och den ensamstående konstnärsmamman, som istället tvingas offra sig själv och konsten för sina barn, så väl som en in-zoomad bröstpump i profil? Och hur patriarkala hetero-relationer kan vara i sin kärleksfullhet syns aldrig lika bra som när den 15-åriga tjejen tar på sig en strap-on för att jämna ut den där maktobalansen. Men det är också det jag finner är den största fördelen med kortfilmskonsten.

Filmerna är, föga förvånande, kortare än vanliga filmer, och därmed mindre bundna till en större historia. Därmed ger kortfilmen utrymme åt betraktaren att själv få tänka vidare, att få fortsätta historian när eftertexterna börjar rulla. För kortfilmen är det inte lika viktigt att hamra in ett feministiskt budskap som att få tittarna att sätta sig in i frågor om jämställdhet.

Genren sparkar oftast uppåt, men samtidigt sveper den med hela omgivningen i rörelsen. Och vet ni, jag tror att just kortfilmsgenren är perfekt för vår generation. På fyra till trettio minuter hinner inte ens vår kick-stinna torsk-på-rus-generation tröttna. Och dessutom får du möjligheten att sätta dig in i andra situationer och perspektiv än de du vanligen får via Netflix-serier om advokater eller odrägliga män på reklambyrå. Något annat som är intressant är att det är vanligt att framgångsrika långfilmsproducenter börjar sina karriärer som kortfilmsskapare. Kanske är det framtidens Christopher Nolans, Kathryn Bigelows eller Ruben Östlunds verk som ni kommer kunna se under festivalen.

Låter det ändå inte lite spännande? Ta en titt i programbladet och se vad som lockar just dig. Klyschan ”det finns något för alla” stämmer faktiskt här. Så var med och fira den trettiosjunde uppsättningen av Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Det kan du göra genom att besöka någon av de fyra centrala biograferna under den kommande veckan (och glöm inte att slås av insikten att ”wow vad hon Moa hade rätt ändå”). Och förresten, visst hör ni klockan?