Foto: Scanbox”Berättelsen om Colette (Keira Knightley, flickan från landet som blir en omsusad författare och uppseendeväckande varietéartist, är som gjord för en storslagen biopic. Wash Westmoreland fokuserar i sin filmatisering av hennes liv på de år som hon lever med Willy (Dominic West).”

Lysande skådespel i drama utan större laddning

Colette
Regi: Wash Westmoreland
Fyrisbiografen, Royal

En av många remarkabla mediehändelser vid det så intensiva sekelskiftet 1900 var böckerna om tonårsflickan Claudines uppväxt och vuxenblivande, som blev föremål för en formlig kult i Frankrike. Succén omfattade inte bara de massäljande böckerna, där salufördes också tvålar, parfym, choklad och skolflicksdräkter med Claudines namn. Bakom industrin stod skribenten Willy – egentligen Henri Gauthier-Villard – en tidstypisk medieentreprenör. Med ett stall av spökskrivare underhöll han bilden av litterär mångsysslare, samtidigt som han var en ständigt synlig gestalt i det mondäna och modärna Paris.

Willy var kvick, cynisk och elegant. Han levde på stor fot och rörde sig i såväl välrenommerad kulturelit som bland spelare och prostituerade. Till böckerna om Claudine visste han att finna en lagom nivå av erotisk antydning, tillräcklig för att kittla men otillräcklig för att väcka skandal. Större skandal väckte hans drygt tio år yngre hustru Sidonie Gabrielle Colette – mer känd som Colette – när hon framträdde på scenen i utlevande dansscener med gränsöverskridande inslag. Att hon var modell för Claudine var de flesta tidigt medvetna om. Att det också var hon som skrivit berättelserna (så när som på de kittlande scenerna) kunde hon så småningom visa. Idag är Willy glömd och Colette hör till de kanoniserade franska författarna.  

Berättelsen om Colette, flickan från landet som blir en omsusad författare och uppseendeväckande varietéartist, är som gjord för en storslagen biopic. Wash Westmoreland fokuserar i sin filmatisering av hennes liv på de år som hon lever med Willy. De gifter sig 1893 och skiljer sig femton år senare. Äktenskapet infaller alltså mitt i La belle époque, det skede av fred, industrialisering, modernisering och kulturell glans i fransk historia som kommit att omfattas av sådan mytologiserande nostalgi.

Colette är en vårdad och vacker skildring av den vackra epoken. I huvudrollerna gör Dominic West (som Willy) och Keira Knightley (som Colette) strålande prestationer. Vi följer paret genom förälskelse, svek, succéer och skandaler. Det är paradoxalt nog en film som inte gör så mycket väsen av sig, och som underlåter att skriva in rollfigurerna i den polariserade melodramstruktur som skulle kunna ligga så nära till hands. Visst är den manipulerande och liderlige Willy en tölp, men hellre än att accentuera hans svinaktighet låter Westmoreland honom framstå som en tragisk och jagad gestalt. Liksom Colette i Keira Knightleys tappning är en kontrollerad och självmedveten kvinna, som lider i tysthet av att sitta inlåst i sin lantvilla och skriva, men som också länge upprätthåller lojaliteten med maken. Om filmen fokuserat mer på hennes kärlekshistoria med den androgyna Mathilde de Morny, kallad Sissy (Denise Gough) hade den sannolikt blivit mer laddad. Deras gemensamma varieté med egyptiska motiv blev en av 1907 års stora skandaler i Paris. Sissys ohöljda beundran för Colette blir en intäkt för hur böckerna om Claudine också fyllde en emanciperande funktion för sina många läsare. ”Jag är Claudine” är den återkommande inledningsrepliken hos den rad av unga flickor som provspelar för huvudrollen i den teaterpjäs som Willy ser till att exploatera sin skapelse med. Det är inte utan att filmen väcker nyfikenhet på vad det var i böckerna som motiverade denna identifikation.