”Carpe peppen”

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol. kand. vid Uppsala universitet och är Ergos frilansskribent.

Efter att ha kommit hem från en helg i Düsseldorf för någon vecka sedan och funnit hela Uppsala nedkylt under ett fett snölager kändes det långt kvar till en ny årstid. Men nu är den första blåsippan antagligen funnen – denna årstid när allting återföds och alla gläds. Eller? Någon har sagt att det som göms i snö kommer upp i tö. Och det stämmer, för inte allt som återfår sitt liv under våren är uppskattat. Ni kan fråga en allergiker som lider av de rinniga näsborrarnas återkomst, eller så kan ni fråga mig om svaret: peppen.

Jag tror att en av vår tids största farsoter är glädjen över intet, ty denna peppighet kan upphöja den mest försumbara händelse till skyarna för att fort därefter försvinna ur medvetandet, eller i annat fall förvandlas till ett luddigt minne åldringar erinrar sig när döden närmar sig. De här ögonen gnistrande av förväntan skrämmer mig. I min mening är det istället tilltalande att ha en halvtom förväntning på livet. Det är både sympatiskt och solidariskt med den merpart av mänskligheten vars liv rinner ut till att bli en halvmesyr.

Det var emellertid ett tag sedan denna peppighet senast irriterade mig men det är antagligen för att det verkar finnas ett samband mellan antalet soltimmar och peppratio – för de senaste veckorna har mitt flöde fyllts av allt från glädjegospel till rena peppkrav ämnade för kommande universitetsinsparkar. Någonstans här i min nyuppblossade irritation kom dock en ny insikt: pepp, det är inget annat än en snygg eufemism för carpe diem. Minns ni de hånade carpe diem-klossarna som under några år erövrade svenskarnas vardagsrum? Ja, de har remitterats till någon flashig reklambyrå och återkommit förklädda till pepp: fånga dagen.
Jag finner viss behållning i att infiltrera sådana här gladlynta sammanhang ibland och har där haft ynnesten att finna de människor som dragit hela fånga dagen, fånga intet, till sitt yttersta. Det är energidrycksmecenaterna. Det är nämligen helt omöjligt att besöka ett evenemang med hög puls utan att någon arrangör har ringt in Red Bull-bilen med tillhörande besättning pilotglajjer och housedunk. Här, ta en sipp och sugs in i peppens universum.

Och en liten sipp energidryck kan vara välbehövlig för oss cyniker, även om det mer eller mindre är doping. Det är nämligen enkelt att vara peppmotståndare i sinnet, men även för oss kan det vara skönt att släppa garden ibland och låta sig sugas med i förväntan och kommande glädjerus. Det är för övrigt min plan inför valborg: att bygga upp stämning genom att lyssna på fem år gammal housemusik och senare låta Cascada stå för helgens crescendo.

Det är ju ändå vår.