Det håller inte i längden

Foto: Sigrid AskerSigrid Asker är webbredaktör på Ergo. I helgen ska hon på 80-talsfest.

”Men det är ju SNYGGT att vara lång!”.

Om jag krympte en millimeter varje gång någon sade de orden skulle jag ha upphört att existera för många år sedan. Tur därför att andras åsikter om mina vertikala egenskaper är fullkomligt irrelevanta. Det komplex jag ändå lidit av sedan jag var den enda tjejen på gården som inte kunde hjula, eller ens göra en värdig kullerbytta utan att trassla in mig i alla otympliga extremiteter, sitter bara i mitt huvud. Problemet är att det inte är så bara, för det där huvudet som svajar ängsligt ovanför alla nätta, smidiga och självsäkra varelser är med mig 24 timmar om dygnet.

Jag har nästan aldrig fått avsiktligt spydiga eller illvilliga kommentarer om min längd. Tvärtom, de som frågar om jag har högklackat eller om jag alltid har varit så lång (”Nej, när jag föddes mätte jag faktiskt bara en dryg halvmeter och jag skulle hellre ha på mig Jimmie Åkessons svettiga kardborrsandaler än något som får mig att se längre ut”), tror nog att de ger mig en komplimang. Inte sällan försöker man dessutom krydda komplimangen med att kalla sig själv ”dvärg”, trots att man ligger långt över gränsen för att räknas som kortväxt – det ord som i samtida språkbruk beskriver personer med avvikelser som akondroplasi eller skeletal dysplasi. Källorna är inte helt eniga, men 1,50 meter hos män och 1,40 hos kvinnor verkar vara vedertagna kriterier.

Skådespelaren Peter Dinklage har akondroplasi och mäter 1,35. I ”Game of Thrones” spelar han Tyrion Lannister, som är den i särklass intelligentaste, vältaligaste och roligaste karaktären i serien. De halvt bortglömda jättarna, vilka för en påver och hotad tillvaro långt uppe i norr, beskrivs å andra sidan som svagt begåvade med ett gutturalt och primitivt språk. Utan att ha skrivit någon doktorsavhandling i ämnet vill jag påstå att korta personer i fiktionen tenderar framställas som kvicka och smarta i jämförelse med långa. Ta Musse och Långben till exempel.

Återigen, det är tveksamt om jag kan skylla mina ”issues” på något strukturellt förtryck mot högväxta. Jag inser att det finns baksidor även med att vara 1,52. Faktum är att det är personer under medellängd som visat mest förståelse för min hopplösa dröm om att få vara lite mer genomsnittlig. Är du kvinna och 1,66 tänker du antagligen ganska sällan på sina antal centimeter i strumplästen. Vilket jag gör i snitt tio gånger om dagen. Det borde jag naturligtvis för min egen skull lägga av med, men det skulle vara lättare om jag slapp bli påmind.