Min turbulenta sommartenta

Foto: Sandra GunnarssonJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

Tänk dig att du är omringad av dina föräldrars dvärgschnauzrar och har deras sommartomma hus alldeles för dig själv. Där du kan spela Bob Dylan på ett piano och med utsikt över bondens gröna ängar, där bruna unghästar rullar runt och känna hur de försiktigt smeker dina örongångar med den dova klangen från deras lekfullt galopperande hovar som tränger genom de runda vardagsrumsfönstren och når fram till dig när du når ett D-dur, ett ackord där grundtriaden gör resan från en vit D-tangent, till en svart fiss-tangent, och slutar i den vita A-tangenten. Ett naivt skratt, en uppgiven tår, ett försonande leende. Ja, en Hegeliansk harmoni i ackordet mellan mig, hästarna, huset, hundarna och Harry Potter-filmer på kvällen.

Tänk dig nu att det är mitt i juli och du läser om möjligheterna till att lämna koncernbidrag till företag inom koncernen som går med underskott. Hur fan klämmer man in det i piano-häst-harmonin? Det är ju orimligt att ens behöva försöka, tänkte jag när jag satt där på köksstolen och stirrade på det tomma Word-dokumentet. Kanske är det till och med olagligt att kräva det av någon? Ja, det kunde jag inte svara på eftersom en av anledningarna till att jag nu satt här, inomhus och utestängd från sommaren, var att jag inte läst lagboken tillräckligt bra.

I tre veckor slet jag. Vaknade, åt yoghurt med banan, tog hundpromenad, pluggade, åt lunch, tog hundpromenad, pluggade, spelade piano, plugga, spelade piano, åt middag, tog hundpromenad, såg B-serie på Netflix, sov. Repeat.

Natten innan tentan kände jag mig redo. Men jag var inte redo för hur svårt det skulle vara att somna. Det kanske var något som skar sig mellan det skarpa läget i att skriva en tenta kommande dag och det semestersuddiga i sommaren som gjorde mig orolig. Eller så var jag bara nervös, helt enkelt. För att försöka sänka volymen på de högljudda och hårda tankarna började jag le. Jag hade nämligen några månader tidigare läst en psykologstudie som föreslog att den fysiska ansträngningen att le ökar nivån av feel-good-signalsubstansen dopamin i hjärnan. Att le kan alltså göra en glad, vilket säkert också gör en lugn. Så tänkte jag, när jag låg där och log, liggandes på mina sänglakan som korvat sig av min kallsvettighet. Jag låg där och flåsade som en biten hund (som av någon konstigt anledning ändå vad glad över bettet eftersom den log) och räknade cirklarna i takplanket.

Till slut somnade jag. Tentan gick bra. Sommaren återgick till att vara den piano-häst-harmoni som den skulle vara. Slutet gott, allting gott. Men, för hästarnas och D-ackordets skull, undvik att behöva skriva en omtenta i augusti.