Det mörka nuet

Foto: Sigrid AskerSigrid Asker är webbredaktör på Ergo.

Tiden är förbi när sista helgen i oktober präglades av förnumstiga påminnelser och förvirring som endast kan botas med utemöbler. Dagens digitala urverk ställer i regel om sig själva. Modern teknologi har dock ingen som helst inverkan på det faktum att beckmörkret från och med på söndag kommer att falla en faktisk timme tidigare på eftermiddagen. Som om tillgången på D-vitamin inte var eländig nog så här års.

Sommartid infördes 1980, för att utnyttja ljuset på sommaren. Innan dess var det ”vintertid” jämt. För mig känns det ungefär lika logiskt som att förbjuda allergimedicin under pollensäsongen så att den inte ska ta slut inför vintern. Jag ställer mig alltså helt bakom sömnforskaren Christian Benedict vid Uppsala universitet som, i likhet med en gissningsvis stor del av befolkningen, vill avskaffa vintertid helt. Även om man förvisso får sova en timme extra natten mot söndag (kunde det inte åtminstone ha varit natten mot måndag?), innebär mindre exponering av solljus att man blir mer ljuskänslig på kvällen, vilket gör det svårare att somna, menar Christian Benedict.

En timme hit eller dit, är det i hela världen? Vad är ens en timme? En social konstruktion, precis som bordsskick och könsroller. En sekund definieras som varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan hyperfinnivåerna hos atomen cesium-133. Multiplicera det med 36 000 så har du den där jävla timmen som gör att vi försover oss, blir deprimerade och svär två gånger om året.

Få skulle nog protestera mot att tiden är den största gåtan i vår existens. Vi kan inte föreställa oss en tillvaro utan tiden, men ingen forskare har hittills kunnat ge ett tillfredsställande svar på när, hur eller om den börjar och slutar. Dokumentären ”The Illusion of Time” välte omkull mitt sätt att tänka på tid – under förutsättningen att det finns en tydlig skillnad mellan det som har varit, det som är och det som kommer. Men tiden kanske inte är assymetrisk. Inom fysiken sägs att om vi inte ser på tiden ur en specifik betraktares synvinkel är ingen tidpunkt mer ”nu” än en annan.

På måndag klockan fem när jag cyklar hem från jobbet i apokalyptiskt mörker, ska jag påminna mig om att den där dagen i Barcelona i våras, när jag satt på gräset i Parc de la Ciutadella och sippade mojito för 2 euro styck är precis lika mycket ”nu”. På sätt och vis.