Att ta emot godis från en främling och andra lärdomar

Foto: PrivatSara Gille läser fjärde terminen på politices kandidatprogrammet.

Vill du också skriva en fredagskrönika för Ergo?

Mejla oss på cred@ergo.us.uu.se!

Allt började med att jag skulle rensa min mobil för att fria lite utrymme. Min utväg var att radera några appar. Jag raderade en blå app jag inte kände igen. ”Antagligen ingen jag använder så ofta, kan lika gärna tas bort.” Det var såklart inte vilken blå app som helst, utan mitt mobila Bank-ID. I ett försök få ett nytt hos banken, vilket görs via ens bankkort – ett kort jag sällan använder då jag förlitar mig på mitt ICA-bankkort för nästan alla inköp – knappade jag in fel kod så många gånger att även det blev spärrat. Såklart. Efter besöket hos banken begav jag mig till ICA Väst för att handla lite. När jag kände mig någorlunda färdig efter en kortare shoppingtur gick jag mot kassan. Det blev min tur och kassapersonalen började blippa mina varor. Jag tog upp mitt ICA-kort, min absolut sista betalningsmöjlighet som bekant. Blev lite stressad av detta faktum. Funderade på att be om signering, men en märkbar kö hade bildats bakom mig. Ville inte vara långrandig i onödan. ”Du kan ju koden, du har använt detta kort varje dag i snart ett år!” Knappade in. Fel. Knappade in igen. Fel. Ok. "Sara. Du kan koden! Skärp dig." Tryckte in en sista gång. Fel. Kortet var spärrat. Det blev helt tyst. Hon i kassan och jag bara tittade på varandra. “Vad ska jag göra med... med mina varor?” kom tillslut från mig. Hon tittade på mig. Sedan på mina varor. Mig. Mina varor. Potatisen, sillen, hyacinterna, den lilla godispåsen.Hon sträckte fram ett Mastercard till mig över kassan, och viskade en kod. “Du har väl Swish?” sade hon sen. “Ja ja, absolut! Men det har jag!” svarade jag instinktivt. Jag började knappa in hennes kod, men halvvägs in insåg jag: Mitt mobila Bank-ID slutade ju att fungera igår. Jag kunde alltså inte swisha henne. Jag kollade upp. “Förlåt, mitt Bank-ID strular, så jag kan tyvärr inte swisha tillbaka.” Hon tittade på mig. Mina varor. Mig. Mina varor. Sedan på mig återigen. “Se det som en tidig julklapp!” Jag stannade till. Vad sa hon? Jag tackade mycket och önskade henne en god jul.

Några dagar senare var jag med min kusin Katja för att kolla lite på mellandagsrean. Samtidigt tänkte jag lösa in lite kontanter jag fått av farmor under julen hos banken, bekvämare att ha det insatt än lösa kontanter. Efter kollat i diverse butiker hittade jag en jättefin ljusblå hoodie för ett väldigt bra nedsatt pris. Blev på nytt påmind om fadäsen före jul. Jag tänkte att det skulle vara kul berätta för Katja om mina olyckligheter de senaste dagarna. Jag drog hela händelseförloppet och skrattade sedan till, “Haha visst var jag dum, Katja?” Hon bara tittade på mig. “Så, du har varken något bankkort, eller mobilt Bank-ID?” “Ja?” svarade jag. Katja fortsatte. “Och så fick du äntligen ett medel för att kunna handla saker och mat igen, det vill säga kontanter, som julklapp från farmor, som du nu satte in på ditt bankkonto, ett konto som du inte har ett fungerande kort till?” Jag tystnade. Sekunder senare började jag bara att skratta och Katja likaså. Mitt eviga penningproblem fortsatte.