Kollage: Lina Svensk"...inget stävjar ens handlingsförmåga mer än att inte hitta den jävla konservöppnaren, då vi metodiskt konstaterat att det är svårt annars att öppna upp en konservburk med kikärter."

Scener ur ett kökspass

I denna krönikeserie kommer vi få följa en anonym tidigare nationsaktivs berättelser om livet på nationen. Genom vardag och fest, glädje och frustration, trevar hen sig fram till svaret på frågan: är det värt det?
Här är del 1.

Några ord från skribenten:

Den här texten är baserad på dagboksinlägg från min tid i restaurangverksamheten för en av Uppsalas nationer. Jag hoppas den ger inblick för de som vill engagera sig, och perspektiv för de som är aktiva. Inte för att min skildring nödvändigtvis representerar allas upplevelse; jag arbetade endast en termin, och vet inte om min position skiljde sig från liknande på övriga nationer. Inte heller för att min insats var nämnvärt anmärkningsvärd. Det här är helt enkelt min personliga upplevelse och är inte menad som varken hyllning eller känga till nationslivet

"YES! Jag hittade konservöppnaren!"
Vi ämbetsmän och de andra, mer erfarna, medarbetarna bryter nästan ut i hurrarop. Det är många som använder köket, vissa för första gången, vilket kräver kreativt tänkande för att kunna klura ut var saker ibland har hamnat. Och inget stävjar ens handlingsförmåga mer än att inte hitta den jävla konservöppnaren, då vi metodiskt konstaterat att det är svårt annars att öppna upp en konservburk med kikärter. Jag slappnar av, men inte alltför mycket; det finns en myriad av småuppgifter kvar att göra, framförallt administrativa, som jag inte kan delegera vidare. Det stressar mig – inte för att det behöver göras inom kort, utan för att det lär innebära ytterligare arbete för oss ämbetsmän efter att personalen har gått (och städningen äntligen är klar). Dessutom kommer det garanterat fler oväntade problem senare, speciellt när nationsgästerna kommer, vilket är det sista jag behöver efter ett långt arbetspass och en ännu längre vecka.
Jag väljer dock att inte tänka på det för stunden, utan istället njuta av höjdpunkterna med mitt nationsjobb: prata, lyssna och skratta (samtidigt som vi jobbar). Förvisso tycker jag arbetet är roligt och lärorikt, men det är kökets pratvänliga atmosfär jag uppskattar mest. Den första timmen är det bara vi ämbetsmän, vilket är ett utmärkt tillfälle att prata om interna saker (givet alla timmar vi jobbat, och att vi bara är två personer, var det svårt att inte lära känna varandra). De efterföljande timmarna kommer resten av personalen, det vill säga icke-valda som skrivit upp sig för något av våra skift. Tillsammans jobbar personalen och ämbetsmän sedan sida vid sida i köket, där vi går från att vara en duo av ämbetsmän till en hyfsat sammansvetsad grupp på fyra-fem personer. Jobbet handlar mestadels om att följa krångliga recept, men nyckelreceptet till ett lyckat arbetspass är i mina ögon att ha en god stämning i arbetsgruppen.

Det är under den här perioden som vi i gruppen blir en tillfällig ”nationsfamilj”. Samtalen, musiken och arbetet får mig att glömma bort livets bekymmer och måsten bortom kökets smutsiga väggar (överlag är de rena, men emellanåt hittar vi matrester på otippade ställen). De första timmarna av arbetspasset brukar även vara det bästa tillfället för oss ämbetsmän att skapa bra sammanhållning, vilket verkar ha betalat av sig. Det tog ett tag, men efter några inledningsvis ensamma veckor har vi nu lyckats ordna ett nätverk av återkommande personal, som bidrar till att delar av arbetspasset blir mer av en social aktivitet än ett pliktskyldigt jobb. Jag är lika glad som jag är lättad – saknas det personal får vi ämbetsmän fruktansvärt mycket mer att göra, med sparsamt med hjälp från övriga på nationen (alla, inkluderat mig själv, har mer än tillräckligt att göra för egen del för att orka bry sig om andras). Med andra ord, är en god stämning i gruppen inte bara något önskvärt för min del: Det är i högsta grad nödvändigt så nationen inte tar över mitt liv helt och hållet.

Ju längre arbetspasset pågår desto mer förändras dock atmosfären. Det är inte långt kvar tills gästerna kommer, och med det även den intensivaste delen av jobbet. Ljudvolymen ökar snabbt. Musiken i högtalarna hamnar plötsligt i konflikt med köksmaskinernas ihärdiga symfoni av pipande, vilket i sin tur överröstas av oss själva när vi ropar ut sista minuten-information och problem. Motivationen sjunker långsamt. Tidigare uppskattade jag hur köket isolerade mig från omvärlden, men nu är det snarare köket som håller mig instängd från den riktiga världen – framförallt den bortom nationen. Senare, när jag lämnar byggnaden, kommer det även slå mig hur jag i åtskilliga timmar andats in kvava dofter av matos, kaffesump och orensade avlopp istället för frisk luft.
Efter den inledande ruschen av gäster, samt efter min egen adrenalinrusch, längtar jag hem. Min kropp gnäller efter alla timmar jag lagt ner på nationen, och min hjärna varnar för de timmar som återstår på mina nära förestående uppsatsinlämningar. I vanlig ordning funderar jag på varför i helvete jag gör det här: Varför spendera så löjligt många timmar på en nation, på bekostnad av hälsa och studier? Mina tankar avbryts dock av att jag hör skratt från köket. Jag tar en titt in och deltar snart i konversationen. De uppgivna tankarna försvinner kort därefter.