Är det dags för revolution?

Foto: Lina SvenskErgos krönikör Moa Estberg.

I över 100 år har gruset dammat när den solblekta asfalten fyllts av demonstrationståg. I över ett sekel har det genom vårluften skanderats slagord om ett drömmarnas land. Under alla dessa år har första maj varit en kampens dag.

Det är 2018 och 50 år sedan revolutionsåret 1968. Året för studentrevolten i Paris, kårhusockupationen i Stockholm och studentdrivna Båstadskravallerna. Det är 2018 och om några dagar är det första maj. Vad tycker ni? Är det inte dags att hitta på nått igen?

Jo, det är visserligen dagen efter valborg. Ni har rätt. Dagen för maj-middagar och räkan? Jo, det stämmer ju. Finalborg kallar ni det? Ja, just det. Men... hur kunde egentligen detta ske? Vem lät valborgshelgen ta över denna kampens dag?

Visserligen har valborgsmässoafton firats bra mycket längre än första maj. Valborgsfirandet i Uppsala är däremot en nyare företeelse. Det är resultatet av det kollektiva beslutet att spränga in tre månaders vindrickande, dansande, parkhängande och känslostormande under tre, fyra dygn. Valborg i Uppsala är springande steg på dammiga gator, från den ena festen till den andra. Valborg i Uppsala är studentmössor och tradition, vårkänslor och bubbel till frukost. Valborg i Uppsala är tusentals hårt och hoppfullt dunkande hjärtan i kvällssolen. Inte konstigt att det är något vi gärna ägnar mer än den enda lilla valborgsmässoaftonen åt.

Men valborg i Uppsala är också han den där ”Valle Ågren”, som konstant står två steg bakom dig och skriker att du måste vidare, dit det är roligast, att du ständigt missar någonting. Den där rösten som väser att hur många nationer du än köper biljetter till, hur tidigt du än börjar på morgonen och hur sent du än kommer hem på natten kommer du aldrig hinna med allt kul som finns att göra. Kanske var det så tidigare studentgenerationer också kände, och därför utökade valborg till två förfest-dagar, samt en efterfest-dag. Borde vi trampa vidare i deras fotspår och sprida ut de där tre månadernas vindrickande, parkhängande och känslostormande över faktiska tre månader istället? För visst är det inte bara i mitt huvud som ordet ”valborgsångest” numera är ett vedertaget begrepp, en högtidsbunden synonym till 2016 års nyord FOMO (fear of missing out)?

Det skulle kunna starta i januari. Januarborg! Nationerna kan servera mimosa-frukostar varje morgon mellan årsskiftet och maj. Vi hade kunnat börja sjunga ”Vintern rasat” redan innan snön på riktigt lagt sig, brassa ner för ån så fort isen smält och parkera campingstolarna i Ekoparken lagom till alla hjärtans dag. Eventuellt kan det tänkas finnas vissa betänkligheter kring detta. Uppsala kommun skulle högst troligen tvingas lägga åtminstone en fjärdedel av sin årliga budget på städkostnader. Systembolagets dotterbolag IQ skulle fått arbeta febrilt med ständiga nya larmrapporter om studenternas oroande alkoholkonsumtion. Dessutom skulle valborgsfirandet ta även påsken, Kristi himmelsfärd och pingsten i anspråk. Vad skulle Svenska Kyrkan säga?

Valborgshelgen har visserligen slukat första maj. De som inte fortfarande slirar runt på nationer, med bubbel i ena handen och räkor i den andra, ligger för det mesta helt utslagna och överväger om de ens är värt att beställa hem en pizza, funderar på om de verkligen orkar gå ut på gatan för att ta emot en eventuell matleverans. Det blir svårt att dra ihop en studentrevolution mot världens orättvisor just den där dagen. Det köper jag. Valborg i Uppsala är ju trots allt heligt. Men som en homage till våra förfäder som i decennier klivit upp i första maj-gryningen för att göra världen till en bättre plats, kan vi kanske tänka oss en liten symbolisk handling. Kanske kan vi då, som Noel Gallagher sjunger, start a revolution from our beds? Det är ju i alla fall nånting? Ska vi säga FaceTime?