Stryk stigmat mothårs

Foto: Privat"Om vi agerar mothårs mot de sociala normerna kan vi sakta men säkert dissekera stigmat", skriver Johanna McCormick.

Frasen ”Vi måste prata om psykisk ohälsa” har urvattnats. Men det betyder inte att den inte stämmer. Vill vi ha riktig förändring måste vi sluta ljuga om och dölja psykisk ohälsa.

Att berätta för andra att man mår psykiskt dåligt kräver mod. Jag menar att det ligger subversiv eller upplösande potential i hur vi agerar och tänker kring psykisk ohälsa. Det finns en potential att röra om och störa den rådande maktordningen, det maktutövande som skapas i mötet mellan ”vanliga” människor och oss psykiskt sjuka. I flera sekel har psykisk ohälsa varit ett tabubelagt ämne och på så sätt har det gått hand i hand med att känna skam. Men om vi agerar mothårs mot de sociala normerna kan vi sakta men säkert dissekera stigmat. Om vi vågar vara ärliga har vi chansen att vara en del av förändringen.

Märker folk omkring en att man håller på bli förkyld tipsar de om ingefärste, Strepsils och att man ska prova gurgla med ljummet saltvatten. När jag nämner min psykiska ohälsa för till exempel kursare, grannar eller kollegor förväntar jag mig inte en KBT-session i respons. Istället önskar jag mig en reaktion lik den man oftast får vid förkylning; ett moget och omtänksamt svar.

På bussen på väg till psykiatriska mottagningen för unga vuxna väljer jag aktivt att hålla min terapipärm i mitt knä i en vinkel som låter de runt omkring mig att läsa vad som står på framsidan av pärmen; ”ERGT terapi”. Jag brukar hoppas på att de ska googla på ”ERGT” (och jag hoppas att du som läser gör exakt det nu). Många gånger har jag tagit min medicin synligt framför andra vilket har lett till en del givande konversationer kring min bipolära diagnos och psykisk ohälsa i allmänhet.

Med subversiva handlingar medföljer såklart social och ekonomisk bestraffning av olika slag. I ett kapitalistiskt samhälle vinner man på att framstå som frisk, produktiv och ekonomiskt gynnsam. Man får därför känna av och själv avgöra hur långt man vill gå i sin ärlighet och öppenhet. Men i egenskap av en person som brukar stå på scen och läsa utelämnande dikter om min psykiska ohälsa och håller tal om psykisk ohälsa där jag använder min diagnos för att bygga upp mitt ethos (trovärdighet) så kan jag berätta att i ärlighet ligger en känsla av befrielse. I ärlighet föds en känsla av kontroll. För om vi själva pratar, om vi själva berättar om våra upplevelser så blir det svårare för andra att döma oss. Det ger oss möjligheten att forma andra personers bild av oss och bjuder in de till att se oss som de komplexa och dynamiska människorna vi är, inte bara som ”psychos”.

Så jag ber dig som läser att prova en gång. Bara en gång. Säg att du har ångest. Säg att du har en tid hos Studenthälsan. Säg att du har sovit mer än vanligt på sistone och att du börjar misstänka att du håller på gå in i en depression. Stryk maktordningen och stigmat mothårs och bli en del av den förändring vi så länge har väntat på.