Mitt frusna tolkningsföreträde

Foto: Sigrid AskerSigrid Asker är webbredaktör på Ergo och längtar till nästa Game of Thrones-säsong.

Många, många gånger har jag stammat fram lama motiveringar till att jag befunnit mig i en del av stan där jag varken har kompisar eller ärenden. Innan jag hade vare sig hund eller den självkänsla som krävs för att skaffa gymkort var det en ständig utmaning för en rastlös själ i en rastlös kropp att få behoven tillfredsställda inom vad jag då upplevde som konventionens gränser. Ibland cyklade jag till en mataffär som var allt annat än min närmaste och låtsades vara på jakt efter en specifik produkt som var billigare där. Bara för att ingen skulle tro att jag rekade inför ett terrorattentat eller stalkade någon.

Idag svarar jag helt enkelt att jag tycker om att vara ute och röra på mig, att jag faktiskt blir klaustrofobisk bara av tanken på att inte lämna hemmet på en hel dag. Men när jag var runt 20 var jag upptagen med att inte verka konstig. Även sedan jag skaffade hund får bekanta jag stöter på långt hemifrån något glasartat i blicken när jag förklarar att jag bara är ute på en sedvanlig hundpromenad. I början var jag besviken eftersom jag trott att hunden skulle vara ett alibi, sedan slutade jag bry mig.

Det är nya tider nu. Onlinespel som Pokémon Go och Ingress måste vara en välsignelse både för de som inte orkar gå ut trots att de borde och för de som inte orkar sitta inne men inte har något ärende att skylla på. Dessutom pratas det om tolkningsföreträde hos marginaliserade grupper.

Här vill jag hävda tolkningsföreträde gällande att hata vintern. Att jag är ute flera timmar om dagen betyder inte att jag inte fryser. När hurtiga skidåkare hyllar snö och kyla svär jag bara litegrann inombords. När människor som ändå inte vistas utomhus längre tid än vad det tar att förflytta sig från hemmet till något uppvärmt fordon säger sig gilla vintern, då är det fan inte okej.