Träningsendorfiner på shuffle

Foto: Sigrid AskerJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

Jag hade knutit mina dojor, putat med min studentkagge framför spegeln i omklädningsrummet för att maximera den mentala före-bilden, redo att transformera min kropp till en värdig efterbild likt den dubbade Bradley från TV-shopreklamerna.

Det är ett maniskt tillstånd jag befinner mig i efter ett lyckat träningspass. De myelininsvepta nervtrådarna skjuter impulser med sniperprecision över synapsgapen. Hjärnan inställd på shuffle. Ni som har torskat på Stocken-pulvret förstår vad jag menar: osammanhängande tankar utan godkänd logik försöker koppla ihop sig med varandra likt en full roadie försöker laga en avsliten mikrofonkabel. Men för att nå dit behöver man ”nu jävlar!”-musik. Och komma ihåg att stänga av shuffle på mobilen.

I det vanliga livet, utanför gymmets endorfindimmiga lokaler, är shuffle vår vän. Den tar med oss ner i minnenas och associationernas underbara Underland och lockar med bortglömda känslor, kors och tvärs efter behag. ”Give a little bit” av Supertramp! Åh, den är ju så Rikard den där sommaren vid bryggan för elva år sedan! ”Do they know it’s Christmas?” av Bob Geldof. Åh, den spelades ju när jag – kanske lite för gammal (tolv år) - förstod att Afrika inte är ett land.

Men i gymmet är shuffle en fiende. En manipulatör av episka proportioner som vill att du tappar fokus på skrotlyftningen. Ja, för där låg jag och pressade pressbänkpress i godan ro, med Rammsteins ”Ich will” i lurarna. Ssssex!... SjjjuH!... ÅttAHH!... Och då, från ingenstans. Ja, det kunde man ju ge sig fan på. Soundtracket till ”Schindler’s List”… En ensam fiol som gråter för mänsklighetens självskadebeteende i fyra långa minuter.

Det blev inget nnnioOH! Det blev istället att jag satte mig upp, betraktade mig själv i spegeln – alldeles nyss en portal in till härliga tillstånd, nu plötsligt narcissismens ”ground zero” - och tänkte: här kan jag inte ligga och trycka metall mot taket. Jag måste hem, ringa UNHCR och ge mer, prata med kvinnan som sitter utanför mitt ICA, se och vinka mot busschauffören när jag kliver av, göra farmors köttfärssås till härbärget! Finns det ens härbärgen?! Jag skulle ju gymma och bli manisk! Be gone, shuffle! Crawl back into the shadows from whence you came!

Den sista kvarten låg jag på en yogamatta och stretchade. Där fick shuffle vara med igen. Orphei Drängar – Vintern rasat. ”Ja, visst” tänkte jag och log för mig själv på väg upp i en upward dog. Men, så har jag inga trådlösa hörlurar. Inga Airpods. Och då kan en oskyldig liten benrörelse göra att knät sliter bort hörlurarna från mobilen. Det hände. Det dånade. ”VINTERN RASAT UT BLAND VÅRA FJÄLLAR!” En gubbe på motionscykel glodde hastigt på mig med svettigt irriterad blick.

Det var över. Gymmet gav inte vad jag hade hoppats på. Det skulle inte bli någon mani däruti. Här hade Schindlers fiol passat bra. På väg mot utgången lunkade jag förbi motionsgubben med sänkt blick. Och kan ni tänka er att refrängen i Lalehs ”Bara få vara mig själv” spelade just precis då? Och kan ni tänka er att tankarna på hemvägen inte tittade ner mer, nej de tittade upp mot himmelen, och de fick bara vara sig själva. För en liten stund i alla fall. Trevlig helg, allesammans!