De tre bästa läsarbreven från min tid på Ergo

”Beundrarbrev”, kallar vi dem. De har skickats till redaktionen på det konventionella gamla sättet eller elektroniskt och för att platsa på anslagstavlan krävs åtminstone en lite syrlig ton. De flesta är dock riktigt mustiga och kvalar in redan efter första meningen.

Det mest tummade, som plockas ner för högläsning lite då och då när det behövs inspiration, innehåller bland annat de fantastiska meningarna:

nbsp;”Denna tidning gör mig sur varända [sic] gång jag får den hemskickad. Vad är det för trams ni skriver om, dvs sex, kärlek och mångkultur?”

Detta är skickat innan jag började på Ergo, men även under min tid som chefredaktör har det kommit en rad, åtminstone nästan, lika spännande reaktioner. Såhär sista veckorna innan jag går på semester och därefter tjänstledighet vill jag utse några vinnare i olika kategorier:

nbsp;

1. Största överreaktionen

Ett handskrivet brev kommer till min hemadress. Redaktionens adress finns i tidningen, men någon har alltså letat upp var jag bor, betalat porto och skickat korsordslösningen tillsammans med ett mycket upprört brev med yviga, bitvis svårlästa bokstäver:

”9 min tog det att lösa veckans s.k. korsord i Ergo. Är det anpassat till Uppsala studenternas [sic] intellektuella nivå idag att publicera ett korsord som verkar avsett för 10åringar? Det är ju skrämmande ”

Tyvärr är avsändaren anonym, så den kan varken vara med i utlottningen av serietecknaren Nina Hemmingssons bok ”Snyggast på festen” eller få något svar. Om den här personen mot förmodan läser ergo.nu vill jag ändå säga: sluta lösa Ergokrysset. Det finns en massa andra korsord som passar din nivå i en massa andra tidningar.

En bubblare i kategorin överreaktioner är personen som påpekar två fel i vår sammanställning av matpriser i Uppsala. Mailet innehåller formuleringar som ”… ni är ju så jävla falska” och ”Jag river från och med nu varenda Ergo tidning [sic] jag får tag i”

Ok, förlåt. Mjölkpriset på Folkes blev fel. Gurkpriset stämde däremot – det måste varit extrapris när du kollade.

nbsp;

2. Snårigaste spaningen

Signaturen ”Matematiker” (namnet syns dock i mailadressen) mailar min redaktörskollega en marsnatt klockan 02.22, för att berätta om tre tillfällen vid vilka han stött på dåliga mattekunskaper på senare tid. För det första behövde en i kiosken miniräknare för att lägga ihop priset på två varor för tio kronor styck, för det andra trodde en person på en myndighet att 900 gånger 2 blir 2 800. Sedan, ska ni veta:

”Person tre, en ergojournalist, påstår, i årets andra nummer på sidan 7 i övre vänstra spalten, att 1977 var för nästan 30 år sedan.”

Därefter kommer spaningen:

”Jag slänger in ytterligare ett vedträ i brasan: Är det månne signifikativt att samtliga tre enkätdeltagare har kvinnligt påbrå?”

Det är frestande att bara svara: ”jo, det kvinnliga påbrået har jag från min mors sida”.

nbsp;

3. Mest inspirerande:

En person som efter att ha mottagit 5 2016 både vill gå ur Uppsala studentkår (förlåt kåren ) och sluta få Ergo, skriver bland annat:

”Ergo torde vara något av de gnälligaste som över huvud taget ges ut i svensk press. En allmän uppryckning skulle behövas. Om folk verkligen tycker att studentlivet är så hemskt och om allt är så fel – varför studerar de då ens vid Uppsala Universitet?”

Istället för gnället borde vi enligt avsändaren lyfta fram allt det fantastiska med studentuppsala eller, som han uttrycker det, ”denna stolta och ärevördiga akademi.”

Först tänker jag att han missar alla våra positiva artiklar om solceller, klubbar, uppnådda jämställdhetsmål, frackband, utmärkelser och Gud vet vad. Och är inte han lite neggig som stirrar sig blind på allt som rör missförhållanden?

Men sen får jag lust att göra ett helt maniskt nummer av Ergo. I det skulle studenter med bländvita tandrader berätta om hur rättvist och snabbt deras tenta blivit rättad och en fager yngling i frack intervjuas om hur inkluderad han känner sig i akademin. Varenda film, bok och skiva vi recenserar skulle få textens motsvarighet till stående ovationer. Vi skulle redigera bilderna så att ljuset blev varmt och mjukt, och på ledarsidan och debattsidorna skulle allt annat än hyllningar till rektor, kårordförande och nationskuratorer vara bannlyst. Själv skulle jag kanske kalla kårordföranden ”Store Felfrie Ledare” eller någonting annat passande.

Skulle vi då få fler eller färre mail som anklagar Ergo för att vara en propagandatidning (någonting vi ofta får höra)? Jag har ingen aning.

Sara Borsiin

nbsp;

PS. Vi får även supertrevlig post till redaktionen. I onsdags fick jag till exempel både en blombukett från ”en hemlig beundrare” och ett mail som avslutades med ”må Ergo bestå, leva, växa och blomstra ” På riktigt.

PPS. Sluta för all del inte skicka arga brev. Allt kommer till användning – en del för att vi tar till oss av kritiken, annat för att det är kul att läsa högt ur.