Låg flaxleverans eller: när jag siktade på Goebbels, men träffade Trollhättan

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol.kand. vid Uppsala universitet och är ny frilansare för Ergo.

Vissa människor har flax. Ni vet, den här föreställningen om människan som av slumpens försyn ramlar in i någon berömdhet – och efter en halvminut bakom två stängda hissdörrar dansar ut med en förverkligad företagsidé och några miljoner i fickan. Jag är helt övertygad om att det är just flaxen och den efterföljande flaxleveransen som tillåter vissa att landa i historieböckerna och den stora massan att kraschlanda utanför dem. Jag tillhör antagligen den senare gruppen, för om undertecknad mot förmodan skulle ha flax och hamna i en hiss med en kändis, typ Jan Guillou, hade det inte funnits något vettigt att haspla fram. Inget förslag till en nydanande barnbok, inte ens något underdånigt ”hej” eller försök till en groupie.
Det kan låta nedstämt att ha så låg tilltro till sin egen leveransförmåga, men historien är full av händelser där våra dåtida motsvarigheter hamnat inför sitt livs möjlighet och sumpat den. Vi kan härleda detta åtminstone till antiken. I Syrakusa, längst ut på Italiens stövelklack, levde matematikern Arkimedes ett upplyst liv, men mördades av en intrampande romersk soldat. Soldaten, som hade livets möjlighet att knäcka en vinpava med en av historiens främsta matematiker, högg istället ihjäl den harmlöse Arkimedes, trots att han hade uttryckliga order att skona honom. Låg flaxleverans, angränsande idioti.
 
Jag har en till historia om ett misslyckande.
Det blev en hel del liv för några veckor sedan, när det uppdagades att Uppsala Politicesstuderande, UPS, hade söndagsseglat en eftermiddag och pepprat en hundraårig väggmålning inne på Västgöta Nation till oigenkännlighet och full med pilhål. Ergo kan nu avslöja några detaljer om förfarandet, eftersom undertecknad var där. Och höll i en av pilarna. Vårt mål var inte att skända kulturarvet, utan istället var upplägget såhär: pilarna kastades mot ballonger och bakom dem dolde sig några profilerade anleten av kända propagandaministrar. Noterbar var givetvis giganten inom branschen, nazisten Joseph Goebbels.
Jag hade nu mitt livs flax och möjlighet: att få mata ner onda män som om det vore slutscenen av Inglourious Basterds. Men tillfället till trots, min pil missade målet. Och istället för att nedgöra Goebbels sköt jag sönder Erik Dahlberghs unika Trollhättanskildring. Jag tror det kallas för låg flaxleverans. Förlåt mig, Västgöta Nation!