Lindorff, liggande stolen, Lemne och jag

Foto: Sandra GunnarssonSigrid Asker är webbredaktör på Ergo och älskar att hata att älska "Bonde söker fru".

När hon lägger an bebisrösten börjar hatet puttra sådär mysigt som det ska, och musklerna slappnar av som om jag satt i en perfekt tempererad jacuzzi.

– Nämen, har du fått BREV? MÅNGA brev!, utbrister Linda Lindorff, och grisbonden nickar med ett halvt förväntansfullt, halvt besvärat leende.

Oavsett vilka föreställningar som ligger bakom Linda Lindorffs tolkning av att ”prata med bönder på bönders vis” har han sannolikt gått i skolan. Lärt sig liggande stolen, Hallands floder och att inte tränga sig i matkön. Men den sortens kunskaper ger inga tittarsiffror till ”Bonde söker fru”. Det är ingen nackdel om en deltagare i programmet kan förlösa föl, men utöver det bör hen veta så lite som möjligt. I synnerhet om dejting.

Sex säljer, speciellt i tafflig tappning. Lite svartsjuka på det så är succén given. I en kårtidning sträcker sig sexet oftast bara till Kondoma Meras frågespalt om preventivmedel. Så jag måste oftast hitta andra vatten att fiska klick i. I veckan startade nya turer i den evinnerliga debatten om hur universitetets rektor ska rekryteras. Det är något man som redaktör på Ergo förväntas uppmärksamma, parallellt med kraven på att läsare ska klicka in sig på ens artiklar. En ekvation som kräver mer än liggande stolen för att räkna ut. Hur får jag konsistorieordförande Carola Lemnes förmodade kupp mot det kollegiala inflytandet att matcha Sigrid Bergåkras och Erik Bäckmans förmodade one-night-stand i årets ”Bonde söker fru”?

Jag skulle ju kunna kopiera Linda Lindorffs sätt att hantera Sigrid och Erik. Fråga rektor Eva Åkesson om hon är olyckligt kär i Carola Lemne. När hon nekar kan jag lägga huvudet på sned och fråga om det inte gör lite, lite ont fortfarande, allra innerst inne? Hon kanske bara inte har fattat det själv? Ju längre jag har jobbat som journalist, desto närmare till hands ligger det att sälja min själ för några extra klick. I dagens medielandskap där ingen vill betala för journalistik är det de gällaste bebisrösterna som lättast tränger sig igenom bruset.

Kanske är det ändå Linda Lindorff som får mig att sätta gränser för mitt klickbegär, och känna att 4000 unika användare i veckan på ergo.nu faktiskt räcker. Jag är hellre arbetslös än springer ut gråtande från Kristallen-galan efter ett uteblivet pris och jag tror inte att jag kan få till en bebisröst som låter trovärdig ens om jag skulle vilja. Tack, Linda. Nu längtar jag bara efter att sucka djupt framför säsongens återstående avsnitt.