Om jultraditioner och fönstertittande

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol.kand. vid Uppsala universitet och är frilansare för Ergo.

Snön har lagt sig över Uppsala – och med den ett lugn. Inte ens de hyperventilerande, housemusikspelande och i allmänhet alerta Red Bull-typerna verkar vakna denna årstid. När inte ens energidrycken kan väcka liv i Uppsala är det dags för många av hennes studenter att återvända hem till familjen och julmaten. Men alla återvänder inte hem.
I ett äldre nummer av Ergo får läsaren inblick i studentlivsskildraren Johannes Sundblads melankoliska Uppsalajulafton under artonhundratalet. Han hade misslyckats med tentamen och valde att ignorera familjen – och andra som ville doppa näsan i hans gryta av misslyckanden – för att istället plugga ensam hela aftonen. När orken efter en stund tröt (nog fanns det något som lett fram till den där omtentan) vandrade Sundblad ut i natten. Och som om hans liv vore en Disneyfilm valde han att stå i skuggorna av Uppsalas kändiselit – och i det dolda kika in genom deras matsalsfönster. Erik Gustaf Geijer med familj var en av de societetsmedlemmar som utsattes för spioneri genom detta dåtidens Instagramfönster. I hans hem tindrade de små ungarna, själva sinnebilden av familjejulen. Närmare än så kom däremot inte Sundblad värmen, utan lämnade därefter kylan för att gå hem och sova.

Den här berättelsen är kanske lite ledsam, men det Sundblad gör är faktiskt innovativt. Istället för att fantisera ihop en vrångbild av verkligheten i sin ensamhet knallade han ut på exkursion. Det tacksamma med fönsterglas är att de är sant transparenta, istället för den redigerade verklighet vi annars ofta ser i vår moderna tid. Jag kommer avsätta en stund till att vandra runt i min hemstad om en dryg vecka för att komma underfund med hur andra människor firar sin ledighet. Julen är visserligen en tradition, den förenar oss med äldre generationers upplevelser. Men ibland känns det som att vi i efterhand uppfattar det förgångna som något enhetligt, att det finns ett idealt sätt att fira en högtid. Med skinka, familj och snaps. Men en tradition är inget enhetligt, det förenar oss istället med en enorm vidd av upplevelser. Någon firar sin ledighet som familjen Geijer, någon ensam som Johannes Sundblad och någon i värmen i ett annat land, som några av Linnés lärjungar.

Jag önskar att tomten ger fler stegar åt fönstertittarna detta år.