Svält i russebussens tid

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol. kand. vid Uppsala universitet och är Ergos frilansskribent.

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Uppsala, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.”
Med nästan denna mening inleder Knut Hamsun sin stora roman ”Svält” från förrförra århundradet, frånsett att den inte utspelar sig i Uppsala utan i Kristiania, det dåtida namnet på Oslo. Den kom ut i nyöversättning förra året. Och efter att undertecknad levt i Uppsala i ett halvår – och minskat i vikt med tio kilo – kändes romanen förtjänt av en omläsning.

Hamsun har en
unik förmåga att med djup och klarhet skildra desperationens psykologi utan några krusiduller. Huvudpersonen lever i fattigdom, där varken husrum eller mat är att ta för givet – ändå försöker han djupt nere i sitt armod uppträda som om allt vore normalt. Karaktärer som känner ågren inför fattigdom är ett återkommande tema i flera av artonhundratalets författarskap. De skrev litteratur som skildrade dåtidens samhällsförvandlingar. Men låtsas nu att till exempel Hamsun fick möta Norge av idag: hur skulle detta då se ut?

Vi har under vintern fått den nya verkligheten uppdagad för oss genom den norska kulturimperialismen. Den har fått vuxna svenskar att klä ut sig till norska tonåringar, i en verklighet mycket olik den Hamsunska. Norrmännen dundrar fram i fullproppade russebusslass, där champagnesprutandet ejakulerar över anleten som kvällen innan var dränkta i medeklassneuros. De är förbannat rika, de där norrmännen, när de simmar runt i sina pengahav, laxodlingarna. Jag själv, däremot, handlade flera förpackningar så kallad chumlax häromdagen. Det är fejklax från en annan världsdel, uppdragen för svenska fattiglappar som inte har råd med norsk firre. När undertecknad sedermera sitter och smaskar i sig fadd fejklax försöker han hitta avigsidor med Norge. Men det är svårt. Det verkar trots allt vara ett ganska hyvens land och deras fisk smakar gott.

Nåväl, det är lite smaklöst att likna min egen viktnedgång med verklig fattigdom. I mitt eget fall är avmagringen ett självförvållat resultat av en allt för snål matbudget. Något som kommer att ändras under denna termin, eftersom lösningen är funnen. Jag har nämligen undersökt fenomenet och funnit att inte särdeles många Uppsalastudenter är utmärglade. Detta trots att många likt mig gissningsvis har en medioker mathållning. Många kompenserar istället sin nudelföda med en väl tilltagen ölranson – vilket kanske kan vara lösningen på mitt viktproblem, eller början på någon annans.