Foto: Sigrid Asker/Ergoarkivet"Någon liten kompis borde man ha fått. Men när jag går in genom Blåsenhus glasentré blir jag en blek version av mig själv. Som om min existentiella självklarhet stannat kvar därute i augustisolen."

En självklar terminsstart?

Jag tycker att det är svårt. Det är som att det låser sig. Jag blir nervös och famlande, flackar med blicken. Vet inte vart jag ska ta vägen, vem jag ska stå med, vad jag ska säga, vem jag ska sitta bredvid.

Ändå har det gått ett år. Man tänker att det borde ha löst sig på ett år. Någon liten kompis borde man ha fått. Men när jag går in genom Blåsenhus glasentré blir jag en blek version av mig själv. Som om min existentiella självklarhet stannat kvar därute i augustisolen.

Hur blir man självklar när man känner sig o-självklar? ”Rikta blicken bort från dig själv”, hör jag min psykolog-röst säga. Men det är svårt. När jag ser min klass stå i grupper och vänta utanför föreläsningssalen slår hjärtat hårt i bröstet och min hjärna går på högvarv. Vem kan jag gå fram till? Var finns närmaste flyktväg? Hur döljer jag min osäkerhet?

Jag är rädd för att inte höra till, rädd för att det ska synas att jag inte hör till. Och jag skäms. Som om jag var ensam om min ensamhet… Häromdagen berättade en vän om hur hon haft det jobbigt med kompisar de första åren på Läkarprogrammet. Jag kände mig innerligt lättad. Det är inte bara jag som tycker att det är knepigt. Kanske tar jag bara lite längre tid på mig? Kanske är det helt okej.

I höst ska jag försöka att bara vara. Skratta högt istället för att le krampaktigt. Inte oroa mig över om jag är tillräckligt fin eller om jag kommer att ha någon att prata med på rasten. Inte smita hem så fort det blir lunch för att jag känner mig bortkommen bland matlådor och mikrovågsugnar. Bara vara, hela mig. Och komma ihåg att jag är välkommen.

Jag önskar dig en självklar hösttermin!

Många kramar
Anna Cerenius