Hon som tar, hon spar

Privat fotoLinnea Pyling läser till sjuksköterska och frilansar för Ergo.

Mer av Linnea Pyling:

Början på slutet

Det är en helt vanlig tisdagskväll och soporna behöver tömmas. Igen. Så källsorterar man som den duktiga samhällsmedborgaren man är och kan tycka att soporna borde fördelas jämnt i de olika kärlen och därmed inte behöva tömmas lika ofta - men icke. Sen är det något med soprum som gör att jag vill springa in och ut så fort jag bara kan, gärna innan dörren hinner stängas igen. Det blir som en tävling mot tiden varje gång och oftast vinner jag. Inte idag.

Jag laddar som vanligt upp utanför dörren, håller andan för att stänga ute stanken och öppnar dörren. Tänker samtidigt att idag nog kan bli personbästa.

Tar sats och springer. Redan innan jag hunnit halvvägs in förstår jag att mitt personliga rekord får vänta till en annan dag. Mitt på golvet står den, svart och rund med fyra ben. Som att den tålmodigt stått och väntat på just mig. Först vågar jag inte riktigt titta på den, kontrasten mellan dess blanka rena yta blir för stark mot allt det smutsiga. Slänger mina sopor och går sedan försiktigt fram. Synar den noga. Inga skador, den verkar hel och ren. Precis en sådan som jag funderat på att köpa själv men inte haft råd. En snabb överläggning i huvudet. Sen tar jag den i handen och springer.

Jag kommer hem och med andan i halsen blir jag stående framför badrumsspegeln. Det är en snål, lite girig blick som tittar tillbaka när jag ser mig själv i spegeln - en kvinnlig Joakim von Anka. Plötsligt inser jag vansinnet. En form av pengasparande galenskap som endast kan födas ur stressen av att ha en ständigt ekande plånbok och en önskan om att få känna sig som alla andra. Som de där människorna som får lön den 25:e. Om bara för en dag. Inte för att kunna leva i lyx, nej snarare för att kunna köpa en billig IKEA-pall utan att behöva välja bort den dyra juicen istället för den som smakar som saft.

Jag hittar ett ställe i hallen där pallen får stå. Som om den alltid stått där. Och ja, den fick sig en ordentlig skrubbning först för även om man är student (och inte har råd att vara kräsen) så finns det ju gränser för vad man släpar med sig hem. Jag skriver upp den dyra juicen på inköpslistan. Blir lite hög på känslan. Nu lever man, tänker jag.